Först brann huset ner – sedan dog hennes man

Kerstin Nilsson

Nu bloggar Kristina, 38, om sorgen: Jag behöver skriva av mig för att må bra

RUDA, SMÅLAND. Först brann familjens hus upp.

Åtta månader senare dog hennes man, Magnus, 41, i en olycka.

Nu bearbetar Kristina Roos, 38, sin sorg genom att blogga.

– Bloggandet tog mig igenom branden och det kommer att ta mig igenom det här också, säger hon.

Bakom trästaketet längs länsväg 34, i den lilla byn Ruda, utanför småländska Högsby, stod familjen Roos-Olofssons drömhus, ett trähus från 1920-talet, nyrenoverat och nästan klart.

Bara tapeterna i vardagsrummet återstod att sätta upp.

Då brann huset ned till grunden.

– Allt brann upp, vi hade bara kläderna vi hade på oss, shorts och Foppa-tofflor, och min handväska, säger Kristina Roos.

I handväskan hade hon i alla fall usb-minnet med manuset till sin bok, en deckare hon skrivit på i flera år.

– Hade inte den funnits kvar vet jag inte vad jag hade gjort.

Brandkåren var på väg

Onsdagen den 23 juli förra sommaren var hon och hennes två små döttrar och åt en sallad på macken, 800 meter hemifrån.

Pappa Magnus var på väg till Öland för att hälsa på sina föräldrar.

– Då kom en man in på macken och sa att ”ert hus brinner”. ”Det tror jag inte på”, sa jag, ”men det ryker ur det”, sa han.

Kristina bestämde sig för att springa hem och kolla, men fick skjuts av mannen som slagit larm.

När de kom fram var huset redan övertänt och brandkåren på väg.

Chockad, gråtande och skrikande, kunde Kristina bara se på hur allt brann upp.

– Jag ville springa in och hämta katten, Simba, men det gick inte ens att gå nära huset, säger Kristina.

Ganska snart efteråt stod det klart att branden hade orsakats av en gammal elledning vid proppskåpet – det enda stället där de ännu inte hade hunnit byta ut elledningarna.

Ville inte bli påminda

Nu, nio månader senare, är ruinerna bortforslade och på tomten växer bara gräs och, framför Kristinas fötter, en ensam röd tulpan.

– Dagen efter när jag gick hit skakade benen, säger hon.

I dag bor Kristina och döttrarna Emma, 5, och Hilma, 2, en knapp kilometer härifrån, i ett tegelhus av betydligt modernare datum.

Familjen hade en bra försäkring som täckte allt och tack vare den kunde de redan i början av september flytta in i sitt nya hus.

– Vi ville ha något helt annat, ett hus som inte påminde om det förra, säger Kristina.

Bearbetade allt i bloggen

Här, vid en återvändsgata med en lekplats mitt emot, skulle familjen börja om. Med nya möbler, nya leksaker till barnen, nytt allting, inklusive katten Sotis, men ändå, tillsammans.

Redan sju dagar efter branden började Kristina blogga. Hon startade en blogg om branden på nätet, branden.blogg.se, och det blev hennes sätt att bearbeta det som hänt.

Det – och att fortsätta med boken.

Magnus hade det svårare.

– Han hade svårt att komma över branden och saknade huset så mycket, säger Kristina.

Den 25 mars i år drabbades den lilla familjen av ännu en tragedi. Magnus dog i en olycka hemma i huset.

Kristina orkar inte prata om det ännu, det ligger för nära i tiden, men i sin blogg skriver hon om sina känslor och tankar.

– När Magnus dog trodde jag att jag skulle sluta blogga, jag trodde inte jag skulle orka skriva mer, men bloggen är min terapi och för mig fungerar det bättre än att gå hos en psykolog, säger Kristina.

Skriver på kvällarna

På dagarna håller solstrålarna Emma och Hilma henne fullt sysselsatt. De trivdes redan från första början i det nya huset.

Mamma har berättat att pappa är i himlen och tillsammans har de skickat upp ballonger med teckningar.

– Barnen är min största tröst, säger Kristina.

Men på kvällarna, när flickorna lagt sig, sätter hon sig vid datorn och skriver på sin blogg. Om sig och flickorna, om sorgen och saknaden efter Magnus.

– Förut, innan jag själv började, förstod jag inte hur folk kunde lämna ut sig själva och sina liv på nätet. Och visa bilder på sina barn. För mig var det otänkbart, säger Kristina.

– Men efter branden, när jag själv insåg vilken respons man får, känns det helt rätt. Det är skönt att skriva av sig och jag har fått flera ”bloggisar” som jag har en personlig relation till, trots att vi aldrig träffats.

– Jag behöver skriva av mig, för att må bra, sedan får folk tycka och tänka vad de vill. De som säger något dumt bryr jag mig inte om.

”Han kan ta del av det”

Boken – som Magnus var så stolt över – ska hon göra klar, så snart hon orkar.

– Den ska jag ge ut. Och jag tänker fortsätta skriva deckare, trots allt som hänt.

På sin blogg skriver hon ibland direkt till Magnus.

– Det låter kanske konstigt, men det känns som om han kan ta del av det jag skriver där.

– Och jag vill att han ska veta att vi kämpar på och älskar och saknar honom jättemycket.