Vågen förintade hans stad – nu står allt hopp till Cobaltore

Erik Niva

JAPAN / ONAGAWA.

Du vet förmodligen inte om det, men den här septemberdagen är kortare än den var ifjol.

Tiden är ur led.

Orubbliga fakta har ruskats om. Jordklotet har fått en ny bana genom universum, en hel nation har flyttat på sig och våra dagar har alltså blivit kortare.

Den 11 mars 2011 drabbades Japan av en av de kraftigaste jordbävningarna i hela världshistorien, en katastrof som påverkade grunderna för vår existens.

Huvudön Honshu hoppade flera meter österut, planeten började snurra snabbare och dygnen tappade 1,8 nanosekunder i längd.

Och sedan blev det värre.

Harry Yeh vid Oregon State University är en av världens främsta tsunamiexperter.

De senaste 25 åren har han rest runt till alla de platser som drabbats av dödliga monstervågor, men när han kom till Onagawa fick han se något som han aldrig sett förut.

Nere vid den ödelagda hamnen låg ett fyravåningshus – förstärkt med stabiliserande betong – som välts över ända av vattnets kraft.

När det föll drog det med sig flera av de grundprinciper som den globala tsunamiforskningen dittills utgått ifrån.

– Jag blev chockad när jag kom till Onagawa. Vi hade alltid trott att betongförstärkta byggnader varit säkra. Vår rekommendation till folk som inte hunnit evakuera har varit att klättra upp till fjärde våningen på såna här hus.

Nu står jag vid just det här omkullvälta huset tillsammans med Keichi Ohmi. För honom är det inte betongklumpen som tvingade katastrofforskningen att revidera sig – för honom är det kåken där han brukade handla cd-skivor i musikaffären på bottenvåningen.

– Det låg egentligen 30 meter åt det hållet, men efter att det välts omkull satte tsunamin ner det här. Och just precis där det ligger nu låg vårt klubbhus tidigare.

Var är klubbhuset nu?

– Ingen aning. Det sveptes iväg med vågen. Vi har aldrig hittat det.

Keichi Ohmi är president för en fotbollsklubb. Nu för tiden ger den titeln associationer till ryska oligarker eller arabiska shejker, stormrika män som använder fotbollen som egotripp.

53-årige Ohmi känner till de herrarna. Han förstår sig bara inte på dem.

– När jag tittar på dagens toppfotboll förstår jag inte vad som har hänt med den. Ta en klubb som Manchester City. De har arabiska ägare, italiensk tränare, spelare från hela världen och de marknadsför sig väldigt kraftfullt här i östra Asien. Vad har klubben med Manchester att göra? Jag ser gärna Cobaltore Onagawa som den raka motsatsen till det sättet att se på fotboll.

Själv är han också en förmögen man, Keichi Ohmi, en driven entrep-enör som blivit mångmiljonär på ett företag som tillverkar våtdräkter. För fem år sedan bestämde han sig ändå för att lämna affärsvärlden bakom sig.

– Min pappa gick bort i cancer, och det fick mig att tänka över mitt eget liv. Hans pappa – min farfar – gick bort i andra världskriget, och från unga år fick han därför ägna hela sin tillvaro åt att försörja sin släkt. När han dog tog jag fram alla fotografier som fanns på honom, bredde ut dem över ett bord och tänkte på både hans liv och mitt eget. Vad är egentligen viktigt? Och jag bestämde mig. Jag skulle ägna resten av mina egna dagar åt att försöka göra nytta för folket runt omkring mig och den här bygden som jag älskar.

Den avlägsna nordostkusten har länge varit en sorts japansk motsvarighet till Norrlands inland. I takt med att jobben inom fiskeindustrin blivit färre har regio-nens unga flyttat in till storstäderna, lämnat kvar en krympande och åldrande befolkning.

Allra värst var situationen i Onagawa, den lilla kuststaden med Japans kraf-tigaste befolkningsminskning.

– Jag tänkte: ”Vad kan jag göra för min döende stad? Hur kan jag hjälpa Onagawa?”. Och snabbt kom jag fram till att en framgångsrik fotbollsklubb vore det allra mest effektiva – så länge den existerade av rätt anledningar. Den skulle ge de unga sysselsättning, och en anledning att stanna kvar i staden. Den skulle kunna ge folket här något att se fram emot, något att vara stolta över.

helskärm

Se alla bilder här
 

Cobaltore Onagawa grundades våren 2006, på helt andra premisser än de flesta moderna fotbollsklubbar. Den uttalade grundprincipen var att klubben i första hand fanns till för att hjälpa staden.

Spelare värvades som ”medborgare av Onagawa” snarare än idrottsmän, och hade olika sorters samhällstjänst inskrivet i sina kontrakt. De flesta fick lov att kombinera fotbollen med arbete på den stora lokala fiskfabriken, Takamasa.

– Och det fungerade. Det var smått otroligt, men vi lyckades hitta välmeriterade och högkvalificerade spelare som verkligen köpte idén och upplägget, som kom hit med ambitionen att hjälpa Onagawa genom fotboll. Snabbt svetsades de samman till ett riktigt lag. De vann sina serier överlägset, nådde tre raka uppflyttningar och hade faktiskt proffsfotbollen i J-League inom räckhåll. Men sedan kom vågen…

Efter jordbävningen dröjde det 18 minuter innan vattnet kom.

28-årige försvarsspelaren Atsunori Higaki var aldrig särskilt rädd under tiden, trots att han känt kraften i skalven, sett hur marken bredvid honom sprack upp och hört tsunamivarningarna dåna ut över stadens högtalarsystem.

Han hade väntat ut skakningarna utanför Cobaltore Onagawas klubbhus, och sedan lugnt knallat upp på andra våningen för att ta några bilder av den annalkande vågen med kameran på sin mobiltelefon.

Som alla andra japaner såg Higaki jordbävningar som en del av livet, men han växte upp i Hiroshima nere i landets södra delar. Han trodde att faran var över, insåg inte att det verkliga hotet närmade sig utifrån havet.

– Jag trodde att vattnet kanske skulle nå mig till knäna, orsaka översvämningar i några källare. Det var först när jag mötte några andra och såg paniken i deras ögon som jag begrep att det inte räckte att gå upp på andra våningen. När det väl klickade till i huvudet kastade jag mig i bilen och började köra uppför.

Higaki såg aldrig vattnet spola bort Onagawa. Han hade blicken på vägen framför sig och hörde bara det över-naturliga dånet bakom sig. Det var ljudet som gjorde att han förstod att något fullständigt fruktansvärt höll på att hända. Inte förrän han kört flera kilometer upp på en av kullarna ovanför staden kände han sig tillräckligt trygg för att stanna bilen och titta ner.

– Eftersom jag är från Hiroshima har jag ju sett hundratals filmer om atombomben de släppte över staden. Och jag kände igen det jag såg från filmerna. Bilden av att inget levande längre fanns kvar, den totala förödelsen… Det påminde väldigt mycket om Hiroshima.

Den första vågen som slog in över Onagawa var drygt 17 meter hög, och sköljde bokstavligen talat bort allt i sin väg.

I hundratals år har den japanska ostkusten varit full av märkesstenar, stenmonument som visat hur högt vattnet stigit i tidigare tsunamis och som varnat efterföljande generationer för att slå sig ner närmare vattnet.

Nu är de borta, precis som flera av de förutbestämda evakueringsplatserna runt staden. De visade sig vara dödsfällor. Innan det drog sig tillbaka steg vattnet i Onagawa nästan 40 meter över den normala havsnivån, högre än någonsin tidigare.

– För Onagawa blev konsekvenserna extra tragiska, i och med att många av invånarna är så gamla. De kunde helt enkelt inte ta sig upp på hög höjd tillräckligt snabbt. I huset där alla vi Cobaltorespelare bodde fanns det ett gift par som lagade mat och städade, och de var där när jordbävningen kom. De förstod säkert vad de riskerade, men försökte ändå åka och undsätta sina föräldrar. Vi såg dem aldrig igen.

Sammanlagt drog tsunamin med sig drygt 1 500 av invånarna i Onagawa, nästan 20 procent av stadens totala befolkning. Alla fotbollsspelare i seniorlaget klarade sig – de flesta jobbade skift på fiskfabriken, som ligger i säkerhet i den del av staden som är allra längst från vattenbrynet – men deras tillvaro slogs givetvis också i spillror.

Atsunori Higaki lyckades återfinna en enda ägodel i resterna av huset som varit hans hem i fem år. Den klarblå matchtröjan med Cobaltore Onagawas klubbmärke på.

På japanska är ordet ”kaimetsu”. Fullständig utplåning.

När vi går igenom det som en gång var Onagawas centrum är det svårt att förstå att det faktiskt låg en stadskärna här för mindre än ett halvår sedan.

Här finns helt enkelt ingenting kvar. Det är ”Ground Zero”.

Enstaka husskelett återstår – vissa liggande, andra någorlunda uppräta – och ett par dussin truckar och traktorer jobbar envetet för att skyffla undan alla kubik-kilometer av bråte. Några fler tecken på mänskligt liv går inte att skönja.

– Det sägs att det kommer att minst två år innan de ens fått undan allt skräp, säger Atsunori Higaki.

Flytten till den slumriga lilla fiskestaden innebar en stor omställning för honom. Han var en storstadsunge van vid puls och tempo, och under det första halvåret vid kusten kände han sig vilsen och isolerad. Men med tiden sänkte sig ett nytt lugn över honom, och en ny känsla växte fram.

– När jag tänkte efter kom jag på att det var samma känsla som jag haft i låg-stadiet, då jag sprang hem från skolan och sa till mamma: ”I dag har jag träffat en ny vän”. Så var det här i Onagawa. Människor var så öppna och enkla. Nästan varje dag lärde jag känna en ny person, och en dag märkte jag att jag såg på nästan alla i staden som mina vänner.

Gyttret av söndertrasade hem är förvånansvärt färglöst – en enda massa som fått sin brungrå färg av havssanden – men här och där bryter något neongrönt eller klarrosa igenom. Barncyklar. Dockor. Leksaksbilar.

– Att husen är borta är väl en sak, men det som känns värst med att gå omkring här nere är att se folks personliga tillhörigheter ligga övergivna. Det påminner om att så väldigt många människor också är borta, att de faktiskt aldrig kommer tillbaka.

Ett provisoriskt system av grusvägar har byggts upp, så att arbetsfordonen kan komma fram. På grund av den lokala landsänkningen ligger de gamla gatorna nu under vatten, men Atsunori Higaki ler när han pekar ner mot ett fiskstim som syns tydligt mot de vita markeringarna av ett övergångsställe.

– Livet återvänder.

I ett av de utblåsta husskalen fanns det tydligen en bank tidigare. På fasaden sitter nu en skylt som förklarar att de vanliga öppettiderna dessvärre inte kan upprätthållas för stunden och försynt uppmanar kunderna att därför använda filialen i Ishinomaki istället. Banken ber så hemskt mycket om ursäkt för besväret.

– Japaner är ganska artiga av sig, men ja… Den skylten kanske var lite överdriven.

Vi tar bilen upp till den relativt oskadda delen av Onagawa. Higaki har pratat om en fika vid ”det nya shoppingcentret”, och naivt nog har jag föreställt mig någon sorts liten galleria.

Det visar sig handla om ett halvdussin baracker, uppställda på en betongplätt där en bygghandlare tidigare hade sitt lager.

I en barack har blomsterhandlaren flyttat in, i en annan huserar de som tidigare drev den lite elegantare klädbutiken. Designklänningar fladdrar bredvid rödakorsflaggorna i vinden.

En anslagstavla är full av beskrivningar av saknade personer, men högst upp sitter också en teckning av en fotbollsspelare. Den är tillägnad Cobaltore Onagawa, och bredvid den har dussintals barn och unga plitat ner sina hälsningar.

”Låt oss spela fotboll tillsammans igen med ett leende”, skriver Miwa, 13 år. ”Så länge vi kämpar tillsammans vinner vi alla matcher”, menar Yoko, 14.

Utanför en av barackerna sitter en liten flicka i en barnvagn utrustad med en sorts specialskydd för underbenen. Atsunori Higaki går fram och skojar, kittlar och förmanar henne. Flickan tjuter av skratt.

– Hon hamnade i vattnet och bröt omedelbart båda benen. Som tur var lyckades hennes pappa få tag på henne i samma ögonblick, drog upp henne. En sekund senare hade det varit försent.

Vad sa du till henne?

– Att hon fick se till att bli bra i benen snart, så att hon kan gå med i något av mina fotbollslag. Vi ska satsa mer på flickfotboll framöver.

helskärm

Se fler bilder här
 

Sedan några år tillbaka är Higaki heltidsanställd av Cobaltore Onagawa, som a-lagsspelare och ungdomsansvarig. När hans lagkamrater stämplat in på fisk-fabriken så har han planerat pojklagens träningspass.

– A-laget är jätteviktigt för att ge Onagawa ett ansikte, men det är ändå ungdomsverksamheten som är kärnan. Före tsunamin hade vi fotbollslektioner med alla skolbarn, flera gånger i veckan. När man räknar med barnens föräldrar och släktingar innebar det att i stort sett alla stadens invånare hade en relation till Cobaltore. Det är ganska unikt.

Skolorna har inte kunnat öppna ännu, men fotbollsträningarna är igång. Klubben prioriterade om efter tsunamin, koncentrerade resurserna så att verksamheten för barnen och ungdomarna skulle påverkas så lite som möjligt.

Redan efter några veckor höll Atsunori- Higaki de första träningspassen i en lerig park.

– Trots allt är ju Japan ett rikt land, och jämför man med katastrofer i andra länder antar jag att barnen här har de bättre. De har fått ordentliga tak över sina huvuden och behöver inte oroa sig för att få mat eller vatten. Som jag uppfattar det är snarare tristessen och oron de värsta problemen. Barnen sitter i sina baracker hela dagarna, utan något att göra annat än att tänka på vad som har hänt och vad de har förlorat. När de spelar fotboll så lättar de där obehagliga känslorna. Då skrattar de igen, får känslan av att livet kan bli roligt igen om man bara orkar fortsätta framåt.

Senare samma dag följer vi med Atsunori Higaki till ett par av de träningspass han leder. För tillfället tvingas Cobaltore Onagawa leva i exil i Ishinomaki – en större stad, två mil bort – och P12- och P17-lagen har bussats in.

Klubbpresidenten Keichi Ohmi har investerat drygt två miljoner kronor i ett temporärt kansli och en nylagd konstgräsplan, komplett med elljus och allt. När mörkret lägger sig och lamporna tänds drar ljuset till sig tiotusentals insekter från bergen runtomkring. Det ser ut som att det snöar.

De unga spelarna är enhetligt klädda i nytryckta blåvita träningsdressar med Cobaltores logga på. Var och en går de runt och hälsar på samtliga ledare, tar i hand och bugar. Ungefär två tredjedelar av dem blev av med sina hem i tsunamin, uppemot hälften förlorade en familjemedlem och P12-laget blev sorligt nog några spelare färre.

Atsunori Higaki har fått sällskap av en handfull av sina kompisar från a-laget. Inte för att de får betalt för det, utan för att det blivit en del av deras vardag att hjälpa till.

27-årige målvakten Keita Izumida gick på fiskfabriksskiftet halv sex i morse, men såg det ändå inte som någon större uppoffring att ta sig hit till Ishinomaki för att drilla klubbens yngre burväktare.

Den här gången hade han ju en bil att åka i. Värre var det omedelbart efter tsunamin, då han gick samma 20-kilometerssträcka till fots. Eftersom vägen var översvämmad var han tvungen att gå parallellt med den, halvannan kilometer upp i den svårframkomliga bergsterrängen.

– Det tog två dygn att komma fram, men jag hade inga andra alternativ. Min flickvän var här i Ishinomaki, och jag behövde ta mig till henne för att se att hon levde.

När paret väl återförenades friade Izumida redan under återföreningskramen. Paret gifte sig i juli, och väntar nu sitt första barn.

– Blir det en pojke ska han inte bli målvakt, han ska bli som Zlatan Ibrahimovic. Det är min hjälte.

Du vill att barnet ska bli fotbollsspelare?

– För att vara ärlig hade jag själv bestämt mig för att sluta spela i somras. Det var så mycket annat som verkade viktigare; katastrofen, återuppbyggnaden, giftermålet, graviditeten… Men det tog inte lång tid innan jag märkte att suget att spela inte lämnade mig. Jag kunde inte släppa tanken på att vara ute på planen och… Här är jag. Mitt barn får bli precis vad han eller hon vill, men jag hoppas att det blir något som hjälper andra människor. Och jag har själv insett att man kan göra det som fotbollsspelare.

Träningskvällen når sitt slut. Tröttkörda går pojkarna återigen samma varv, tar alla ledare i hand och markerar tydliga bugningar. Sedan sätter de sig i bussarna för att åka tillbaka till sina baracker.

När solen går upp igen så stiger den över en stor dag för Onagawa.

Bygdens dominerande företag – fiskfabrikanten Takamasa – inviger sin helt nya fabrik. Omsättningen ska fördubblas, de anställda bli ännu fler.

Takamasa har ungefär samma betydelse för Cobaltore Onagawa som järn-verket hade för Degerfors IF på den svenska folkrörelsetiden. Företaget är klubbens största sponsor, och på dess fabriksgolv arbetar spelare och supportrar sida vid sida.

Med sammanbitet ansikte inspekterar vd:n Takahashi Masanori att produktionen kommer igång som den ska. Det verkar flyta fint, och han förevisar stolt den nya maskinparken. Jag passar på att fråga om fotbollsspelarna gör ett bra jobb.

– På en 100-gradig skala skulle jag ge dem 35.

Jag tittar på Masanori för att se om han skämtar. Det gör han inte.

– Det är de enda arbetarna här som kommer undan med att jobba halvdant. Alla andra anstränger sig för att täcka upp för dem i alla fall. Nästan alla anställda är Cobaltore-fans, och ber att det ska gå bra för spelarna. Deras viktigaste insats för staden gör de inte vid löpande bandet.

Veckorna omedelbart efter tsunamin bodde alla Cobaltore-spelare tillsammans i ett av mötesrummen på den gamla fabriken. På dagarna framställde de fiskkakor, som de delade ut i uppsamlingslägren. De åkte runt i en sorts tankbil, som de fyllt med rent vatten från -fabrikens egen reserv.

När mörkret lagt sig låg de sedan i sina lånade sovsäckar och pratade om framtiden och osäkerheten, om de där fotbollskarriärerna som nu kändes så väldigt avlägsna.

Skulle Cobaltore Onagawa läggas ner? Var det överhuvudtaget möjligt att fortsätta? Och var det verkligen ett realistiskt alternativ att bo kvar i staden?

Prick en månad efter katastrofen kom så Keichi Ohmi för att besöka spelarna. Han hade då hunnit diskutera igenom -alla tänkbara alternativ med fotbollsförbundet, och presenterade sin lägesrapport.

– Cobaltore Onagawas a-lag kommer inte att delta i seriespel den kommande säsongen. Det är helt enkelt omöjligt. För er spelare finns nu tre alternativ. Ni kan lämna oss för att fortsätta er fotbollskarriär någon annananstans. Ni kan bli utlånade till någon annan klubb, för att återvända nästa säsong. Eller så kan ni ta paus från fotbollen i ett år, stanna kvar i Onagawa, jobba på fiskfabriken och hjälpa staden att komma på fötter igen.

Medan han pratade märkte Ohmi hur hans handflator blev blöta av svett. Han hade ingen aning om hur spelarna skulle resonera.

– Jag förstår att det inte är enkelt för er. Det är era egna liv det handlar om, och det måste ni bestämma över själva.

Beslutet kom att dela Cobaltore Onagawas spelartrupp i tre ungefär lika stora delar. Ett halvdussin bestämde sig för att bryta sina kontrakt och flytta till andra delar av Japan. Fem andra bad om att bli utlånade – med avsikt att komma tillbaka – och sju stycken valde att stanna i Onagawa.

– Jag är inte i position att döma någon, för jag förstår de som åkte. Jag ska inte ljuga, det är inte särskilt roligt att jobba på fabriken och det är tufft att inte ha några matcher att se fram emot. Men jag kom hit av en anledning, och jag har blivit förälskad i staden och människorna som bor här. För mig var det inte ett alternativ att lämna dem, säger målvakten Keita Izumida.

Anmärkningsvärt är att flera av det som valde att stanna tillhör lagets allra mest välmeriterade spelare.

Yttern Hiroshi Ishihara har gjort tre år som utlandsproffs med Montevideo Wanderers i Uruguay, innermittfältaren Reiji Nakajima har spelat i högstaserien J-League och lagkaptenen Seiya Narita har varit ungdomslandslagsman.

Hade de investerat all sin kraft och energi i sina egna karriärer hade de haft -alla möjligheter att försörja sig på fotbollen.

Klockan slår rast, och spelarna samlas på en innergård. När de nojsar runt i sina vita skyddsoveraller är det lätt att förväxla dem med glada amatörer, som bara har fotbollen som en kul liten hobby vid sidan om. Det är lätt att glömma bort vilka uppoffringar de faktiskt gjort för Onagawa, att de hade kunnat leva bekväma liv som professionella fotbollsspelare någon annanstans.

Atsunori Higaki är full av beundran inför sina lagkamrater på fiskfabriken.

– Fantastiska människor. Visst händer det ju att jag också tvivlar och tvekar, tänker att jag kastar bort mitt liv och mina möjligheter genom att stanna här. Men varje gång jag kommer hit och träffar de andra så försvinner de tankarna. Mer än något annat vill jag spela fotboll med de här killarna igen. Och jag är helt övertygad om att det vi gått igenom tillsammans kommer att ge oss stor styrka på planen.

Innan vi lämnar trakten tar Keichi Ohmi oss med på ytterligare en biltur genom sin älskade, förstörda hembygd. Plötsligt hasplar han själv ur sig en fråga, som i förbifarten.

– Är ni inte oroliga för strålningen?

Borde vi vara det?

– Jag vet inte. Fukushima ligger tio mil bort. Vem vet vad vindarna och havet för med sig därifrån. Har något hänt med fiskarna vi äter? Har organen på våra barn påverkats på något sätt? Kanske vet vi inte svaret förrän om 50 år. Kanske vet vi det aldrig.

Onagawa hade också ett kärnkraftverk, en dryg mil utanför samhället. När tsunamivarningen kom sökte sig hundratals människor dit. Det var helt enkelt den säkraste plats de kände till.

Vågen som sköljde in var högre och kraftigare än den som träffade Fukushima, men kärnkraftverket i Onagawa var nyare och stabilare.

Det automatiserade nedsläckningssystemet fungerade, de tre reaktorerna släcktes ner och har hittills inte startats upp igen.

I samband med ett efterskalv läckte sedan radioaktivt vatten från kylbassängerna, men folk stannade oavsett. Drygt 200 människor bor fortfarande kvar, och gör vad de kan för att förvandla kärnkraftverket till ett gigantiskt bostadshus.

– Folk här omkring tänker inte så mycket på allt det där med radioaktivitet. Det är ett dolt hot. Vi har fullt upp med de synliga.

Bilen kör vidare längs kusten, genom mil efter mil av ödeläggelse. Vissa sträckor blir intrycket av förödelse ännu starkare, eftersom alla husrester är helt utbrända. Olja läckte ut från fabrikerna och antändes. När tsunamin nådde hit så brann den.

– Vet ni hur min plan egentligen såg ut? Tanken var att Onagawa skulle leva vidare genom sport- och friluftsturism. Fisket kommer inte att räcka. Vi tvingades fundera på en ny anledning för stan att existera, bortom att folk råkade bo här. Och här fanns frisk luft, milt klimat, berg, skogar och stränder. Perfekt för allt mellan träningsläger och skogsvandringar. Det gällde bara att få ut budskapet.

Ohmi tar en kort paus, men rör inte en min och fortsätter prata i samma neutrala tonläge.

– Men när folk hör namnet Onagawa i dag – vad tänker de på? Bortspolade hus, gigantiska högar av bråte, och hemlösa människor som bor i ett läckande kärnkraftverk. Min tro är att den bilden enbart kan förändras genom ett framgångsrikt fotbollslag.

Keichi Ohmi är en handlingens man. Parallellt med arbetet som klubbpresident är han vd för den lokala dagstidningen Ishinomaki Hibi Shimbun, en verksamhet som han också ser som nödvändig för bygdens fortlevnad.

Han var på redaktionen när tsunamin kom, och tog sig sedan inte därifrån på tre dygn. Med vatten runt anklarna ledde han arbetet med att producera handskrivna tidningar, som tejpades upp på väggar och anslagstavlor i området.

– När jag först började prata om ett Cobaltore i J-League frågade folk om jag var galen. Nu frågar de inte ens längre. De tar för givet att drömmen är död.

Men det är den inte?

– Inte alls. Det är bara schemat som är rubbat. Jag accepterar att det kommer att ta längre tid nu.

Jag påpekar att utgångsläget trots allt tycks lite knivigt. Cobaltore Onagawa har ingen hemmaarena och kommer att tvingas börja om i femtedivisionen till våren. De kommer från en utflyttningsort med färre än 10 000 invånare – de flesta hemlösa – men vill upp och konkurrera med klubbarna från Japans stenrika mångmiljonstäder.

– Ja, det är korrekt. Men du glömmer en sak: Vi kommer från en stad där invånarna svetsats samman starkare än någon annanstans, där samtliga invånare står bakom klubben med hela sina hjärtan, hela sina liv. De vet att om inte Cobaltore lyckas så kommer det inte finnas något Onagawa i framtiden.