Rädd för att tvingas leta mat bland sopor

Wolfgang Hansson

ATEN. Vid första anblicken utstrålar bilhandlaren en aura av lyckad affärsman.

Ett brett leende möter oss på det snitsiga kontoret. Kostymen sitter perfekt.

I själva verket visar det sig att Evripides Konstantinidis är en knäckt man som är glad så länge han slipper leta efter mat i soptunnor.

Som på så många andra platser i det grekiska krissamhället är misären inget som omedelbart syns. Vid en första titt ser Konstantidnidis bilfirma ut som vilken svensk motsvarighet som helst.

Asfaltsplanen är full av bilar i räta rader. Deras lack blänker förföriskt i solskenet.

Men åtminstone en sak fattas. Kunder.

Innan Greklands ekonomiska kris drog igång 2010 fick Konstantinidis besök av 25-30 presumtiva bilköpare varje dag. Inom några dagar hade många köpt en bil.

– En bra dag nu kommer det in 5-6 personer, berättar bilhandlaren. I de flesta fall tar de 4-5 månader innan de efter mycket vånda bestämmer sig för att slå till.

För fem år sedan blomstrade fortfarande Konstantinidis generalagentur för ett franskt bilmärke. Han sålde 600 bilar per år. 2012 hade den siffran gått ner till 40 och han var tvungen att slå igen.

– Jag tjänade inte ens tillräckligt med pengar för att betala för teet jag bjöd kunderna på, berättar han och lyfter på de buskiga ögonbrynen.

Bilmarknaden är en bra spegel över vad som hänt med det grekiska samhället sedan EU krävde att landets skulle strama åt för att få nödlån i utbyte. Ett resultat av att grekerna länge levt över sina tillgångar.

”Folk är rädda för att provocera”

Före krisen såldes 250 000 till 300 000 nya bilar per år. I dag är den siffran nere i 50 000-70 000. Näringen är om inte utraderad så kraftigt decimerad. Av landets 7 000 bilfirmor vid krisens början återstår bara 3 000.

Vi står med Konstantinidis i hans bilpark när han pekar med handen mot gatan utanför.

– Utefter den här brukade det ligga hundra återförsäljare. Nu är det bara fem kvar.

Liksom många andra säljer han numera bara begagnade bilar. Bankerna ger inte längre några lån till bilköp så få har råd att köpa en ny bil.

Inte ens den klick välbärgade greker som klarat krisen bra vill köpa nya, flotta bilar.

– Folk är rädda för att provocera, berättar Konstantinidis medan han med kavajärmen putsar bort en fläck på en bakskärm.

– Det är inte ovanligt att dyra bilar blir utsatta för skadegörelse. Porsche Cayenne var tidigare en populär bil bland de rika. Nu säljs nästan inga alls.

För Konstantinidis personligen har de senaste fem åren varit omskakande. Han har gått från välbärgad affärsman till någon som kämpar för sin överlevnad.

– Min livskvalitet har gått ned dramatiskt. Jag tar numera bara en veckas semester. Min fru och jag har helt slutat gå på teater, restauranger och andra nöjen. Att köpa kläder och personliga saker är en lyx i dag.

”Humanitär kris”

Han fingrar på några av bilnycklarna framför sig på skrivbordet. Ordsvadan tystnar och för ett ögonblick försjunker han i tankar.

– Jag vet en kollega som de gått så illa för att han i dag måste leta efter mat i soptunnor. Det känns hemskt att säga det men även för mig framstår det i dag som en realistisk utveckling. Grekland har inte bara en finanskris, det är en humanitär kris också.

Någon ljusning kan han inte se även om Grekland får en ny regering efter valet på söndag. Han tror det tar minst fem år till innan det vänder.

– Landet har drabbats så hårt att det tar mycket lång tid att gräva oss ur det hål vi hamnat i.

Bilhandlare Evripides Konstantinidis tillhör inte dem som lägger skulden på Angela Merkel och. Istället pekar han ut de egna politikerna som de största bovarna i dramat.

– De köpte i praktiken människors röster. Folk kunde låna alldeles för mycket pengar. Den offentliga sektorn svällde till ett monster utan att ge någon service.

Ansiktet spricker upp i ännu ett leende.

– Jag är åtminstone glad att jag fortfarande kan skratta åt eländet.