Felbedömningar har förvärrat ebolakrisen
Visserligen är det lätt att vara efterklok men det tål att sägas ändå.
Ebola-krisen hade kunnat minimeras och tusentals liv räddas om ansvariga i länderna och i FN agerat snabbare.
En positiv bieffekt av tragedin kan bli att ett botmedel äntligen tas fram.
Ebola-utbrotten brukar följa ett givet mönster. Snabbt och brutalt. Några smittade fall konstateras. Eftersom de sjuka dör snabbt så hinner de inte smitta så många. Efter någon månad eller två är utbrottet över.
Förmodligen var det därför som ansvariga även den här gången utgick ifrån att utbrottet i Guinea i december 2013 snabbt skulle vara över.
Men ländernas hälsovårdsmyndigheter och världshälsoorganisationen WHO hade missat en sak.
Guinea hänger intimt ihop med grannarna Liberia och Sierra Leone. För lokalbefolkningen i gränstrakterna existerar inga nationsgränser. De tillhör samma stam och rör sig fritt mellan de olika länderna.
Följden blev att viruset som man först bara trodde hade drabbat Guinea snart hade spridigt sig på landsbygden i de två grannländerna.
Ofattbar miss
Men även med denna miss i åtanke framstår det som en ofattbar felbedömning att det inte var förrän ebola skördat tusen människors liv som WHO deklarerade att det rådde ett "internationellt nödläge". Det var i augusti.
Då hade organisationer som Läkare utan gränser i månader försökt få WHO att agera och övriga världen att inse allvaret.
– Vi skrek men det var ingen som lyssnade, säger Johanne Liu, chef för Läkare utan gränser i intervjuer i internationell media. Vi är ju bara friviligorganisationer. Sanningen är att det internationella samfundet svek.
Även de lokala hälsovårdsmyndigheterna i flera av länderna agerade i början långsamt. Det hänger samman med att Liberia, Sierra Leone och Guinea alla tillhör världens fattigaste länder. De intar platserna 175, 179 och 183 i FN:s rankning. I Sierra Leone går det 50 000 människor på en läkare.
Inbördeskrig
Det är inte är många år sedan som både Liberia och Sierra Leone skakades av blodiga inbördeskrig som splittrat befolkningarna.
Dessa länders förmåga att klara en epidemi är långt sämre än ett mer utvecklat land. Därför är det så mycket viktigare att FN har koll.
Hade alla parter agerat mer kraftfullt från början hade inte nära sjutusen människor behövt dö. Förmodligen blir det några tusen till innan ebolautbrottet klingar av.
Hjälpen kom till slut men alldeles för sent. Det som krävdes för att väcka världen var att ett antal utländska läkare och sköterskor smittades av ebola. Initialt resulterade det i ebolapanik i både USA och Europa. Men så småningom skickade många länder både sjukvårdsutrustning och personal.
Plötsligt var ebola en internationell kris som dryftades i FN:s säkerhetsråd. En politiskt kris som riskerade att påverka världsekonomin negativt.
Terrorhot
Den största skandalen är att det inte finns något vaccin eller botmedel mot ebola trots att viruset varit känt sedan 1976 och orsakat mer än 30 utbrott. Men eftersom de som drabbas nästan uteslutande är fattiga afrikaner är det inget läkemedelsföretag som är intresserat av att lägga pengar på forskning. De fattiga kan ju inte betala.
Under det senaste utbrottet visade det sig att USA:s militär initierat forskning eftersom man identifierat ebolaviruset som ett tänkbart hot mot väst i händerna på terrorister. Det var denna ännu inte färdigutvecklade medicin, Zmapp, som förmodligen räddade ett par smittade utlänningar.
Nu är mer forskning för att hitta ett botmedel äntligen igång.
Liberia verkar vara igenom det värsta medan antalet nysmittade fortfarande ökar kraftigt i Sierra Leone.
FN varnar för att luta sig tillbaka och tro att faran är över.
Något som åtminstone visar att man lärt sig av sina misstag.