Gåtan med Lundins märkliga uppträdande
Det finns en förklaring som är mindre uppenbar än klantighet eller viljan att dölja något.
Familjen Lundins agerande för att möta kritiken mot bolaget har lett till två slutsatser.
Antingen döljer de något riktigt vidrigt eller så är de ett gäng klantiga idioter som inte begriper ett jota om mediehantering.
Jag tror det finns en tredje och mindre uppenbar förklaring.
En januaridag 1997 träffade jag numera avlidne Adolf H Lundin på Blasieholmen i Stockholm. Pappan till Ian och Lukas Lundin som i dag driver bolagen. Han hade kallat till möte för att locka investerare att satsa pengar i hans senaste äventyr, oljefyndigheter i Ryssland.
Han hälsade med ett informellt "tjena". Det enda som förenade honom med en traditionell vd var slipsen och den kritstrecksrandiga kostymen. Där i konferensrummet på Blaiseholmen fick jag hela tiden känslan av att han helst av allt stått i blåställ och grova kängor vid ett oljeborrhål nånstans i världen.
Han berättade hur han gav sig in i länder där andra tvekade att investera. Gärna först av alla.
Solbränd
– Jag är inte rädd för att ta risker om det är en balanserad risk, sa Lundin och log snett med det solbrända, fyrkantiga ansiktet.
I själva verket var detta hela hans affärsidé. Att ge sig in i områden dit ingen annan vågade för att det var för farligt eller för politiskt inkorrekt. Att låta politik komma i vägen för affärerna fanns inte på Adolf Lundins karta. Han köpte utan ett uns av dåligt samvete en koppargruva av Zaires fruktade dåvarande diktator Mobutu Seseko.
Adolf H Lundin var en "selfmade man" som med en utbildning till bergsingenjör och två tomma händer skapade ett miljardimperium.
Initialen var det noga med. När Lundin växte upp i Äppelviken i Bromma drömde han om att bli en ny John D Rockefeller eller J Paul Gerry som skapade jätteimperier.
Ensam äventyrare
Mitt intryck var inte att Lundin sökte rampljuset men att han väl där gillade att odla myten om sig som den tuffe, ensamme äventyraren. Lite av en modern upptäcktsresande i Sven Hedins fotspår. Vi i media var inte sena att haka på. Själv skrev jag hur Lundin "inte tvekade att ge sig ut på en joggingtur i Kongos huvudstad Kinshasa samtidigt som landet precis kastats in ett inbördeskrig".
Rubriken på Aftonbladetartikeln som blev resultatet av vårt möte 1997 löd "En äkta svensk oljeshejk". Bilden föreställde en kraftfull Lundin som mot himlens blå bakgrund blickade framåt mot nya strapatser.
Lundin var ett familjeföretag där sönerna Lukas och Ian båda tidigt sattes på topposter. Men det var ingen tvekan om vem det var som bestämde.
Gav sönerna inget val
– Jag gav dom inget val, berättade pappa Lundin för mig. När dom var små pratade vi bara gruvor och olja vid köksbordet.
Döttrarna Mona och Nicola gifte sig båda med män som jobbade åt Lundin.
Att hålla makten så nära familjen hjälpte Lundin att skapa en speciell företagskultur där de såg sig själva som orädda spjutspetsar i en bransch dominerad av jättar långt större än de själva. Att de själva var bosatta i och hade huvudkontoret i Geneve isolerade dem från den svenska folksjälen och gav dem en nykolonial världsbild.
Så när chansen att leta olja i Sudan dök upp ringde inga varningsklockor. Tvärtom passade landet perfekt in i äventyrsmyten.
Jag tror Adolf Lundin förde vidare mycket av sin kaxighet , äventyrslystnad och aningslösa nykoloniala attityd i den företagskultur som i dag råder hos Lundin. I den är det helt naturligt att vd Ashley Heppenstall ger aktieägarna fingret genom att uppmana dem att sälja eller hålla käften.
Ingen modern vd i ett svenskt företag agerar så.
Inga hänsyn till politiken
Det börjar bara långsamt gått upp för Lundins att på 2000-talet går det inte att göra affärer utan att ta hänsyn till politiken i ett land. Det irriterar dem. Pappa Lundin behövde aldrig förklara varför han gjorde affärer med diktatorer som behandlade lokalbefolkningen illa. Sönerna begriper inte varför de ska behöva göra det.
De gör ju bara vad de alltid har gjort. Tjänar pengar utan att låta politiska hänsyn stå i vägen.