Här flyr de mardrömsstaden

Erik Wiman

Desperata människor ställer sig frågan: Har världen glömt bort oss?

TACLOBAN Desperationen växer för varje dag som går i spåren av Haiyan.

Tusentals människor försöker fly mardrömsstaden Tacloban, men blir sittande på flygplatsen i dagar.

Många drabbade ställer sig nu frågan om världen har glömt bort dem?

Flickan heter Nanna och har den senaste veckan sett flera lik än vad de flesta människor gör under hela in livstid.

Hon har levt med de döda kropparna som sina grannar sedan familjens hus kollapsade och världen blev galen i förra veckan.

Nanna är sex år, men hennes barndom flöt ut med en flodvåg ut i havet.

När hennes morbror John Mendez uttrycker sig så låter orden nästan vackra i all sin outsägliga sorgsenhet.

Men hans följande vredesutbrott är allt annat än poetiskt.

– Vi har suttit på flygplatsen i två dygn och väntat på att kunna ta oss härifrån. Vi har inte ens haft tak över huvudet och vi har sett plan efter plan lyfta härifrån, hur kan världen bara titta på?

Familjens tillgångar spolades bort

John Mendez är 28 år. Tillsammans med sin mor och sina syskonbarn har han valt att försöka fly Tacloban, precis som tusentals andra. Barnens båda föräldrar arbetar på kryssningsfartyg och väntas inte hem förrän om flera månader.

– Om de skulle begära ledigt nu, skulle de förlora sina jobb hos rederiet.

I stort sett alla familjens tillgångar spolades bort med havsvattnet.

De har inte råd med flygbiljetter, det enda sättet att ta sig från Tacloban är med de gigantiska militärplanen C130 som flyger in förnödenheter till ön Leyte och tar med sig människor på vägen tillbaka till Cebu och Manila.

John och hans familj har väntat i två dagar och tillhör nu de 50 personer som står längst fram i kön.

– De har lovat att vi ska hinna med nästa plan härifrån.

Köerna på Taclobans flygplats är oändliga. Katastrofens offer sitter hukade utan skydd för regn eller hetta med resterna av sina liv nedpackade i väskor och knyten.

Av terminalsbyggnaden finns bara väggarna kvar och ur avloppen rinner stinkande vatten ut på marken.

Längs vägen fram till flygplatsen har människor i desperation tagit saken i egna händer och börjat begrava de döda. Enligt uppgift har vissa gått så långt att de gjort upp likbål på gatan i ren desperation.

För varje dag växer kritiken mot den filippinska regeringen och mot omvärldens långsamma startsträcka.

– Ska en flicka som Nanna behöva kliva över ruttna lik i mer än en vecka? Hur kan världen tillåta det, frågar sig John.

Det är lätt att förstå hans vanmakt.

Taclobans Borgmästare Alfred Romualdez har gjort ett uttalande och säger att undsättningen är på väg i större skala, men hjälporganisationerna måste samordnas och få en gemensam bild av vad som måste göras.

Majoriteten märker ingenting av världens omsorg

Det är svårt att röra sig på Taclobans gator utan att fråga sig om världen verkligen har förstått vidden av den här katastrofen?

Nyhetsbreven från hjälporganisationerna ramlar dagligen ner i mejlkorgen. FN:s flyktingorgan UNHCR skriver att de sedan i onsdags hade hjälpt 7000 människor med dunkar, paket med hygienartiklar, myggnät och köksattiraljer.

Läkare utan gränser har personal på plats och arbetar dygnet runt med att rädda liv, Röda Korset likaså.

USA har ankrat hangarfartyget USS George Washington på filippinskt område och står redo att börja fördela nödhjälp.

Men trots alla insatser märker majoriteten av Taclobans invånare ingenting av världens omsorg.

Mer än en vecka efter tyfonen finns det fortfarande inte några tältläger för de hundratusentals hemlösa. De dagliga monsunregnen gör marken till en lerig sörja och vätska från de många lik som fortfarande ligger kvar på gatorna rinner ner i vattenledningarna.

Matdstributionen sker bara på ett fåtal platser i en stad som är ungefär lika stor som Malmö.

Många vi träffar har ingen möjlighet att ta sig dit.

Dödssiffran efter Haiyan är fortfarande oklar, men den väntas fortsätta att stiga. Ingen vet hur många kroppar som ligger under rasmassorna.

Minst elva miljoner filippiner uppskattas vara berörda av katastrofen.

På Taclobans flygplats vinkas John, Nanna och de andra i familjen till sist fram.

Efter två dygns väntan får de följa en soldat bort till det rytande planets bakre lucka.

Han ler och gör tummen upp när han passerar oss.

Det syns inget slut på kön bakom dem.