”Man vaknar upp ur en mardröm – och befinner sig i en ny”

Erik Wiman

Tacloban är inte längre.

Där nere på marken är de sönderslitna kvarlevorna av en stad som var en gång.

De som bodde och levde där samlar nu ihop spillror eller smulor av sina gamla liv.

Det första vi lägger märke till när det lilla Cessnaplanet tar ett språng över bergkammarna är grönskan som plötsligt är borta och de nakna grå skeletten med stympade armar som tar vid.

Från luften påminner de om utblommade spröda maskrosor.

Längs bergssidorna löper långa rännor från enorma jordskred som svept med sig allt i sin väg.

Det var från den här sidan bergen hon kom, den 26:e stormen. Yolanda, som hon ibland kallas här, men det flesta säger Tyfonen.

Med en styrka av fem Gudrun, eller tre Kathrina gjorde hon med de filippinska städerna vad bara de allra värsta av mänsklighetens krigsmaskiner är kapabla till.

95 procent av husen borta

Vissa städer har klarat sig någorlunda tack vara omkringliggande berg som bromsat upp de värsta vindbyarna. Men Tacloban saknade helt skydd när vindarna kom och en vägg av vatten följde bakom.

När vi flyger över på låg höjd ser vi flera stora lastfartyg som ligger på sniskan om leksaksbåtar flera hundra meter upp på land.

Vi får aldrig tillstånd att landa på flygplatsen. Den är reserverad för hjälpsändningar, men än så länge är det tyvärr glest mellan

Herkulesplanen som ska komma med undsättning till de som behöver den mest. Under vår rundflygning ser vi inga vi plan starta eller landa.

Vi flyger vidare till Ormoc några mil bort, en stad med 200 000 invånare.

Här är 95 procent av husen raserade och förvandlade till högar av stickor.

Men när ovädret dragit förbi kunde invånarna konstatera att de ”bara” tagit 27 människoliv.

Det ses litet som ett under, mitt i sorgen.

– Se dig omkring själv, så förstår du vad jag menar, tusentals människor hade kunnat dö här. De fick se sina hem slitas i stycken, säger Ruben Capahi som är stadsåklagare.

Som att befinna sig i en mardröm

Domstolen där han brukar jobba är totalförstörd och nu ägnar dagarna åt att så rättvist som möjligt fördela de få hjälpsändningar som nått

fram.

När han får frågan hur han själv upplevde Tyfonen kan han inte sluta prata. Om regnet som gjorde det omöjligt att se en meter framför sig.

Om rutorna som förvandlades till pulver och om möblerna som slungades omkring mot ägarna i hans hus medan han själv gömde sig i badrummet.

Mest uppehåller han sig vid slutet. Ögonblicket när vindarna som genom ett trollslag bara drog vidare.

Det är han inte ensam om.

Sexbarnspappan och snickaren Lyndon Asne säger samma sak.

– Det var som att vakna upp efter en mardröm, bara för att se sig omkring och se att man befinner sig i en ny.

Inte råd att bygga upp huset igen

Lyndon Asne har lyckats samla ihop så mycket plåt att han hjälpligt kan lappa ihop taket på den del av hans hus där familjen nu får tränga

ihop sig.

– Men jag kommer aldrig att ha råd att bygga upp mitt hus igen, konstaterar han.

Hur länge det kommer att ta att bygga upp städer som Omroc och Tacloban är det ingen som ens har börjat spekulera i än.

Det enda som lyser upp natten där vi sitter och jobbar är våra egna datorskärmar.

– Om några månader kommer vi kanske att få el igen, sa Lyndon Asne.

Det var också han som berättade att Tyfonen var årets 26:e oväder.

– De andra 25 är det ingen som kommer ihåg.