Här utplånas hela byn av skräckvågen

Erik Wiman

I Tacloban blir krig en för klen referens

Våra möten den här veckan har varit osannolika.

Pappan som ser på när hans pojke hivas upp på ett flak och körs till en massgrav.

Mamman som förlorade sin son och några timmar senare ­vadade till sjukhuset och födde hans lillebror.

Kvinnan och hennes familj som hängande i takstolarna på sitt hus och med vatten upp till halsen såg hela sin värld vittra sönder.

Jag skulle kunna fortsätta att rabbla lika dramatiska människo­öden och fylla tio sidor i tidningen. Fråga vem som helst i den filippinska staden Tacloban om fredagen den 8 november.

Det sägs ofta lite slarvigt i nyhetsartiklar att en plats ser ut som ett slagfält eller en krigszon. I de allra flesta fall är det en ­larvig överdrift. Ett huliganbråk på ­Söderstadion kommer aldrig att kunna jämföras med en dag i Aleppo.
Men i Tacloban är det i stället kriget som blir en för klen referens. Inte sett till mänskligt lida­nde och trauma över tid, men om man talar om förstörelse­kapacitet.

Människan riktar sina vapen mot ett eller några mål i taget. Naturen ödelägger tusentals ­kilometer på bara några timmar.

Efter tyfonen Hayian är minst en miljon människor på flykt. Dödssiffran är långt ifrån fastställd. Det finns fortfarande platser som inte gått att nå.

I Tacloban reste sig havet och kastade sig kilometervis upp över land. När vattnet sakta sögs tillbaka var staden bokstavligt talat borta.

Resterna är förvridna huskrop­par, drivor av bråte - och tusentals döda människokroppar.

Viljan att hjälpa de drabbade är odiskutabel, men hur god är beredskapen och organisationsförmågan när katastrofen slår till på bara några timmar?

Tyvärr långt ifrån tillräcklig om du frågar en mamma som förlorat sin make och två av sina barn och nu väntar på hjälp att rädda sitt tredje barn från att dö av hunger, törst eller sjukdomar. Hon ser liken ruttna på gatan och vågar inte tvätta sin bebis av högst befogad rädsla att vattnet är giftigt.

Hon väntar i dagar, men hjälpen kommer inte.

Taclobans flygplats var öppen för hjälptransporter redan 24 timmar efter tyfonen. Men fortfarande mer än en vecka senare finns det inte några tältläger för de tusentals hemlösa, bara ett ­fåtal fältsjukhus och ännu färre distributionsplatser för mat, husgeråd och rent vatten.
Människor som arbetar såväl för FN som för privata hjälp­organisationer utför hjältedåd som vi andra bara ska böja oss i respekt och beundran för.

Men Förenta Nationerna får ofta kritik för att vara en ineffektiv koloss vars interna byråkrati äter upp resurser som ska rädda människoliv.

Det är lätt att lyssna på sådana argument efter en vecka i död­ens stad där de överlevande undrar om världen har valt att vända bort blicken.