Det finns inget som heter ”utvidgat självmord”
Nej, det var inte ett självmord som gick för långt.
Inte heller tre personer som valde att dö.
Sluta förminska det som hände i Sala, för de mördade barnens skull.
Jag har sett den och den kommer nu aldrig försvinna. Den tre och en halv minuter långa filmen där pappan gråtande berättar att han har dödat sina små barn. Att han sköt dem medan de sov, innan han gick och satte sig framför Facebook för att prata med sina sociala medier-vänner i en livesändning.
”Det är ingen som brytt sig om mig” berättar han mellan snyftningarna.
Bara ansiktet syns i ett mörker så kompakt att man kippar efter andan.
Han mår inte bra, det förstår man.
Men svårbegripligt är när folk hänger sig kvar vid det usla begreppet ”utvidgat självmord” om händelser som den i Sala natten till torsdag
Det finns inget som heter så, utvidgat självmord.
Det är ingen brottsrubricering. Ingen diagnos. Barnen har inte dött för egen hand, det är ju pappan som tagit livet av sig, eftersom han, enligt egen utsaga i facebookfilmen: ”inte vill sitta i fängelse” för morden på sina barn.
”Utvidgat självmord” är lika urskuldande som det idag lyckligtvis kasserade ”familjetragedi”.
Visst förekommer begreppet i psykologin, för att förstå hur en förälders hjärna är funtad när den förmörkas till den grad att man mördar barn vars liv är helt beroende av ens omvårdnad.
Ja, det är oftast föräldrar som är skyldiga. Vanligen finns psykoser eller depressioner i bakgrunden. Ofta självmordsplaner. Men även vårdnadstvister och hämndmotiv och annat som hör den vansinniga vuxenvärlden till.
Huvudsaken är att barnet aldrig har med saken att göra.
Anledningarna finns bortom dess skyddslösa universum. Barn mördas för att vuxna inte tycker att de ska leva längre, inte för att vuxna själva vill dö.
Så även i Sala.
En kort tid innan morden lägger mannen ut bilder från en skridskotur med barnen. En vanlig pappa som hjälper dem upp när de faller på isen.
I Facebookfilmen från mordnatten är han en annan: en man på djupaste botten, som berättar hur dåligt han mår och inte orkar mer, hur tufft livet varit för honom. Han har planerat detta länge. Skrivit brev.
När han sänder live börjar oroliga vänner ringa 112 och vill hjälpa.
Men hur mådde hans barn den sista tiden i livet, hur såg deras lidande ut?
Det nämns inte med ett ord i filmen.
Sen ringer det på dörren. Då stänger pappan av sin Facebooksändning med orden: ”Nu tror jag snuten kommer. Vi hörs”.