Här bor de som tvingats fly bränderna: ”Värsta vi varit med om”

Leo Pettersson

Hundratals människor evakuerades i helgen från Bundanoon när lågorna svepte in över samhället.

Nu lever de i en ovisshet om deras hem finns kvar – medan de fasansfulla minnena är intakta.

– Vrålet som en skogsbrand gör ifrån sig är det mest skräckinjagande ljud som du kan tänka dig. Det är som 1 000 jetmotorer samtidigt på lågt varvtal. Och du kunde höra det komma närmare, säger Peter Beaumont till Aftonbladet.

Ett efterlängtat duggregn sveper på måndagsmorgonen in över det lilla samhället Mittagong, cirka tolv mil söder om Sydney. Det är glädjande droppar för de som bekämpar, eller riskerar att drabbas av, de förödande bränder som härjar längs Australiens östkust.

Men det är en liten tröst för de hundratals invånare som som redan evakuerats från sina hem i närliggande områden.

Vanligtvis är Mittagong RSL Club en evenemangslokal. Det brukar anordnas middagar, danser och musikföreställningar där. Nu är det i stället ett av ett tiotal olika evakueringscenter i delstaten New South Wales.

”Det sa bara ’poff’”

Utanför lokalen står Peter Beaumont och röker en cigarett. Han var tvungen att lämna sitt hem i samhället Bundanoon, några mil österut, på lördagen när en skogsbrand snabbt närmade sig.

– Först var det en fin eftermiddag med en klarblå himmel. Sen dök rökmolnen upp och aska regnade ner. Då sa det bara “poff” och det började brinna. Jag hade förberett mig, packat det viktigaste i bilen. Jag hann faktiskt inte tänka så mycket när det hände, utan jag följde bara räddningstjänstens och polisens instruktioner. Och nu är jag här, säger han.

Den första natten sov han sittandes i en stol i ett stort rum tillsammans med alla andra. Natten till måndag hade volontärarbetare vid klubben ordnat sängplatser åt de evakuerade.

helskärm

”Mest skräckinjagande ljudet”

Peter Beaumont känner en enorm tacksamhet gentemot personalen som hjälpt dem.

–  Brandmännen och poliserna riskerar sina liv för oss. Jag har inget annat än beundran för dem, och även för volontärerna som jobbar här på centret. De borde kollektivt bli utnämnda till Australiens ”person of the year”. Det ska inte gå till någon sportsperson som kan kasta en boll hårt, långt eller hur fan de nu mäter det. Detta är de riktiga hjältarna, säger han och fortsätter:

– Vad som hände mitt samhälle för några dagar sedan… Ingen kan förbereda sig på det. Du kanske inte har hört det själv, men vrålet som en skogsbrand gör ifrån sig är det mest skräckinjagande ljud som du kan tänka dig. Det är som 1 000 jetmotorer samtidigt på lågt varvtal. Och du kunde höra det komma närmare. Att då vara brandman och säga ”jag åker in i det”. Det är otroligt vilka hjältar de är. De åker från en panik till en annan.

Stor ovisshet

På en bänk precis utanför entrén sitter en kvinna och tar hand om sina två hundar. Hon har bara fått några timmars sömn de senaste två dygnen.

– Stämningen har varit ganska hemsk. Jag har ingen aning om vad som har hänt med mitt hus. Vi är nog 200, 300 personer här och vi vet inte vilka som har förlorat sina hem. Alla är oroliga, säger kvinnan som önskar vara anonym.

Just ovissheten är en stor orosfaktor för de drabbade. Men Anthony Olsson, 76, som också evakuerats, säger att han själv och många andra ändå försöker tänka positivt.

– Vad kan man annars göra? Det är ganska lustigt egentligen, men i katastrofsituationer har människor en tendens att se saker från den ljusa sidan. Vi var förberedda på att det här kunde hända och vi har räddat det viktigaste i husvagnen.

”Varmare och torrare”

Anthony Olsson lämnade sitt hem redan på torsdagen förra veckan. Han har dock inte bott på ecakueringscentret utan på en campingplats i Moss Vale, några mil västerut.

För honom finns det ingen tvekan om att den stundande krisen har med klimatförändringar att göra.

– Vi har bott i Bundanoon i 25 år och detta är det värsta vi har varit med om. Det är mycket varmare och torrare än någonsin förr och jag stöttar inte min regerings attityd. De verkar bry sig mer om att tjäna pengar än att hjälpa människor. Självklart har detta med klimatförändringar att göra, även om vissa säger annat. Tyvärr kan vi nog inte stoppa det längre, utan det kommer bara att bli värre.

I ett kortare perspektiv har ju sommaren bara börjat. Är du orolig för de kommande månaderna?

– Ja, självklart. Men det är inte mycket jag kan göra. Flytta till Island kanske? Nej, livet måste fortsätta.

Irriterad över regeringens attityd

Även Peter Beaumont är irriterad över regeringens attityd. Han menar att de väntat alldeles för länge med att vidta adekvata åtgärder.

– De varnades för sex månader sedan att denna sommar skulle bli illa. De måste kunna förbereda resurser bättre än såhär.

Senare under måndagen får de evakuerade trots allt ett glädjande besked. Vägspärrarna in till Bundanoon kommer någon gång under eftermiddagen att hävas. De kan nu börja förbereda sig på att åka hem igen då läget för stunden bedöms som säkert.

Familj efter familj lämnar byggnaden och går ner längs den långa rampen mot parkeringsplatsen där bilarna packas. Vissa småskrattar sinsemellan och håller den positiva andan uppe. Andra är sammanbitna och yttrar inte ett ord.

”Hoppas vårt hus är okej”

På lång sikt handlar det nu om att återuppbygga ett samhälle – att försöka hjälpas åt att återgå till det normala.

– Vi är kanske tvåtusen invånare i Bundanoon och jag skulle beskriva det som en plats med en god sammanhållning där de flesta känner varandra. Vissa har nu förlorat allt. Jag vet en familj som är i Nya Zeeland till slutet av januari som har erbjudit sitt hus till de som behöver bo där. Vi kommer att ta oss igenom detta tillsammans, men det kommer att ta ett bra tag, säger Peter Beaumont.

På kort sikt är farorna däremot långt ifrån över. Redan på fredag väntas det nya tuffa förutsättningar och nya bränder kan bli ett faktum. På måndagens informationsmöte kom även beskedet att de då kan behöva att evakueras igen.

Men flera familjer kommer senare under måndagen att inse att de inte ens har ett hem att evakueras från längre.

– Vi tror och hoppas att vårt hus är okej. Om inte, ja då får vi väl bara börja bygga igen. Vi måste acceptera vad som har hänt, oavsett vad som har hänt, säger Anthony Olsson med ett leende som är lika hoppfullt som smärtsamt.