Rapporterade från krigets Sarajevo – i skyddsväst och hjälm
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-03-31
Jarl Alfredius rapport präntades fast i svenskarnas minnen
Sedan mitten av 1980-talet var han Mr. Aktuellt för svenska folket. En stöttepelare som med trygg röst förmedlade nyheter från en otrygg värld.
För femton år sedan stod han så plötsligt mitt i brinnande krig, klädd i skyddsväst och hjälm, och såg smått skräckslagen ut.
Sedan dess var Jarl Alfredius också ett folkkärt nyhetsankare.
Säg Jarl Alfredius och det är nog de där ögonblicken, de där bilderna, från Sarajevo i maj 1993 som de flesta tv-tittarna kommer ihåg.
Fram till dess var han bara liksom… Jarl Alfredius, han som såg så trivsam ut och som läste nyheter i Aktuellt.
Det ligger lite i ett nyhetsankares natur att vara sådär lagom anonym.
Sarajevo 1993
Och det är nog lite grann så vi tv-tittare vill ha dem också.
När världen står i brand. När hemska olyckor av andra slag drabbar oss. När vår framtid avgörs av vilka partier och politiker som ska styra vårt land de närmaste åren efter ett val. Då vill vi att de som rapporterar om detta är korrekta. Kunniga. Pålästa. Hyfsat neutrala. Välklädda och välfriserade.
Som de flesta nyhetsankare är.
Som Jarl Alfredius alltid var.
Utom då den där gången när Aktuellt hade dragit till Sarajevo i maj 1993.
Då hade Jarl Alfredius redan jobbat på Aktuellt sedan 1986. Flera gånger i veckan ledde han vårt näst största nyhetsprogram klockan 21.00.
Större delen av sitt vuxna liv ägnade han faktiskt åt att förmedla vad som hände runtom i världen för svenska folket.
Lugn och trygg
Innan han hamnade framför tv-kameran, jobbade han länge på Dagens Eko på Sveriges Radio. Både som nyhetsuppläsare och reporter. Han var också med om att starta nyhetsmorgon i P1.
Jarl Alfredius kom till Sveriges Radio direkt efter journalisthögskolan i Stockholm 1968, efter ett röstprov. Det var hans lugna och trygga sätt att inte läsa, utan snarare kortfattat och enkelt berätta saker och ting, som gjorde att han fick jobbet.
Han tröttnade aldrig på nyheter.
– Hur skulle jag kunna göra det? Det är min livsluft, sa han i en DN-intervju inför 65-årsdagen, som han firade i januari 2008.
Fast det var inte alls självklart att Jarl Alfredius skulle bli journalist.
Sjöng i kör
Han växte upp som enda barnet i en medelklassfamilj i ett villaområde i Sollentuna norr om Stockholm. En typiskt borgerlig miljö, många av kamraterna träffade han i kyrkliga sammanhang. De sjöng i kör tillsammans, ett intresse Jarl Alfredius sedan behållt under alla år, utan att göra något större väsen av det.
Många tv-tittare blev därför förvånade när han häromåret dök upp som välsjungande gäst i SVT:s populära magasinsprogram ”Go´kväll”, i den musikaliska hörna som Tina Ahlin ledde.
Efter skolan, där Jarl beskrev sig själv som en ”medelmåtta”, gjorde han lumpen som kavallerist. En tid han mindes med glädje. Och ridningen fortsatte att vara en hobby. I vuxen ålder delvis för att dottern Hanna var intresserad. Men när hon tröttnade, fortsatte Jarl själv att rida regelbundet någon gång i veckan. Han förstod aldrig varför inte fler män ägnade sig åt ridning. Inte minst med tanke på hur många kvinnor man då kunde träffa.
”Lite fåfäng”
Fast då tänkte han förstås inte på sig själv. Sin egen hustru Lena träffade han faktiskt genom jobbet.
Han var då på radion och gjorde ett reportage om en operagrupp i Sollentuna.
Tycke uppstod mellan den 35-årige reportern och en av operagruppens 24-åriga sångerskor. Han tyckte hon var modig som i så ung ålder vågade satsa på en sådan ”vanemänniska, bunden vid sina rutiner” som han var. Det blev giftermål och Lena, numera ledarskapskonsult, har två barn tillsammans, Hanna och Elliot..
Jarl Alfredius sa i en intervju att man måste nog vara lite fåfäng för att vilja synas i tv.
I tonåren närde han faktiskt en dröm om att bli skådespelare. Intresset var så genuint, att hans föräldrar rådde honom att göra något åt det, på allvar. Så han pluggade på Koblancks teaterskola och sökte sedan in till Dramatens elevskola. En gång (av två försök) var en av de andra sökande en ung flicka vid namn Lena Nyman.
Anställdes på Sveriges Radio
Det gick bättre för henne än för Jarl Alfredius. Hans Hamlet-monolog imponerade inte på juryn och Alfredius har efteråt berättat att han var på tok för nervös, ena gången i så hög grad att han fick magknip.
Sedan tog det fem år innan Jarl Alfredius kom på att han ville ägna sig åt journalistik.
Han varvade jobb på sommarläger i Wisconsin, USA under ett par somrar med studier i olika samhällsvetenskapliga ämnen.
Genom att läsa den tidens samhällsdebattörer som Göran Palm och Sven Lindqvist, väcktes intresset för att informera om hur det stod till i världen.
Journalisthögskolan nästa, alltså.
Intresset för all tänkbar kultur – inte bara sång, utan film, teater, litteratur och konst – kunde sedan Jarl Alfredius få utlopp för under sin anställning på Sveriges Radio.
Det blev åtskilliga kulturreportage, bland annat en uppmärksammad intervjuserie med Ingmar Bergman.
Faktum är att under tiden på Aktuellt höll också skådespelardrömmarna på att förverkligas.
Filmregissören Bo Widerberg, som från och till gärna jobbade med amatörer, såg något i Aktuellts nyhetsuppläsare som han tyckte kunde vara användbart i sin planerade mord- och kärleksthriller ”Den bedragna”, som skulle handla om just en tv-profil. De hade åtskilliga samtal om filmen. Men projektet var inte finansierat. Widerberg velade fram-och-tillbaka om han skulle ha en riktig nyhetsuppläsare eller en skådespelare, Stellan Skarsgård var i så fall det namn han hade i tankarna. Sedan dog Bo Widerberg i maj 1997, i magcancer.
Sände direkt från inbördeskriget
Det var fyra år efter att Jarl Alfredius hade gjort sin mest klassiska tv-sändning, från Sarajevo.
Kriget i de olika delarna av Jugoslavien hade då pågått i knappt två år. För de flesta av oss svenskar utan anknytning till landet, eller som inte hade vänner därifrån, var inbördeskriget tämligen obegripligt.
Jarl Alfredius hade rapporterat kväll efter kväll om strider som ständigt trappades upp, om övergrepp, om hur lokalbefolkningen led. Men inte heller han blev särskilt klok på vad som egentligen hände eller varför.
Så Aktuellt gjorde en storsatsning. Skickade ned sitt nyhetsankare, reportrar, tv-fotografer och annan personal för att både göra reportage och sända direkt mitt från det brinnande inbördeskriget i Sarajevo, numera huvudstad i Bosnien-Hercegovina.
Redan innan man hade sänt därifrån sa Jarl Alfredius i en DN-intervju:
– Jag har aldrig blivit så tagen i mitt liv. Jag kunde inte föreställa mig att det skulle vara så förfärligt.
– Jag har sett timmar av bilder härifrån och sänt massor och talat om kriget här. Men jag har ändå aldrig förstått hur jävligt det var, hur förstörd stan blivit. När vi körde in från flygplatsen fick jag visioner från nån skräckfilm jag sett, ”Flykten från New York”, tror jag. Det var samma ödeland och ändliga ruiner och människor som lider.
Rapporterade i skyddsväst och hjälm
Han vandrade runt lite bland ruiner och bland folk som kunde vittna om eländet. Men oftast åkte tv-teamet runt i en flera ton tung Mercedes, en pansarbil som gjorde att de var hjälpligt skyddade från krypskyttar och granatsplitter.
Mitt under Aktuellt-sändningen, fast inte när han var i bild, exploderade något. Alfredius trodde det var en granat och slängde sig i skydd. Det visade sig vara en lampa. Han fick splitter i ögat, det var bara en och en halv minut tills han åter skulle vara i bild, men någon i teamet ordnade snabbt en ny lampa och plåstrade om honom.
Och det är den bilden av Jarl Alfredius som sedan etsat sig fast i minnet hos de flesta.
Han som normalt alltid varit så korrekt. Som alltid varit så välklädd (han berättade en gång att han inte ville variera kläder för mycket, för det var bara ett fåtal han verkligen trivdes i).
Nu stod han där i skyddsväst och hjälm och såg livrädd ut. Och orden som forsade ur honom präglades inte alls av samma korrekthet som vanligt, utan kom direkt från det snabbt bultande hjärtat och var betydligt mer personliga.
Vågade blotta sig själv
Han fick rätt mycket skit för den där sändningen.
Somliga tyckte att militärhjälmen hade halkat lite på sniskan.
Att det var patetiskt och slöseri med licenspengar att skicka ned ett nyhetsankare och klä ut honom i stridsmundering.
Åtskilliga komiker skojade i åratal med inslaget, på ett mer eller mindre fyndigt sätt.
Det kan lätt bli så när någon är modig, kliver utanför ramarna, vågar blotta sig själv.
När Jarl Alfredius plötsligt såg så där rädd ut i Sarajevo, så var det som att han som var vår ställföreträdande trygghet personifierad, hade fräckheten att släpa med oss mitt ut på slagfältet.
Vi var nog många som inte riktigt visste hur vi skulle reagera.
Jag erkänner att jag själv var tillräckligt inskränkt för att då skratta åt hjälmen, skyddsvästen, den rädda blicken.
Det är lätt att lita på någon som är korrekt. Jarl Alfredius var det, när han med pondus och skärpa berättade om läget i världen.
Det är ännu lättare att lita på någon som är både korrekt och mänsklig.
Det är först i efterhand jag har insett att det måste varit då, under den där Sarajevo-sändningen, som jag på allvar började tycka om Jarl Alfredius, en av svensk tv:s genom tiderna främsta nyhetsankare.