Al-Ahlys supportrar bytte fotbollen mot kalasjnikovs – och räddade Benghazi
Den ena kom tillbaka från fängelset.
Uppdaterad 2011-09-27 | Publicerad 2011-09-26
Han var inte alldeles enkel att hitta. De anonyma, nedslitna hyreshusen i Al-Zaytoun ser likadana ut allihop.
Säkerhetstjänsten försökte infiltrera de här kvarteren i årtionden utan att lyckas fullt ut. De visste att motståndsrörelsens själva hjärta låg här.
Nu åker vi från den ena gatan till den andra. Frågar folk i hörnen, blir pekade i nya riktningar. Går in i trappuppgångar och knackar på dörrar.
En kille hämtar en annan som går iväg efter en tredje.
Nyfikna kommer och går, och när en storvuxen ung man i militärbyxor kommer fram och hälsar förstår jag först inte vem det är. Men sedan presenterar han sig.
– Jag heter Mohamed Saidi. Och jag är en av de fotbollssupportrar som fått sitt liv förstört av Muammar Gaddafi.
Se fler bilder från Libyen
Första intrycket är att han är för ung. Mohamed Saidi är 27. Och det var ju redan sommaren 2000 som familjen Gaddafi förklarade krig mot fotbollsfansen runt Al-Ahly.
– Ja, det var länge sedan. Men jag var bara 16 år när de kastade mig i fängelse.
Människor reagerar olika på en tid i fångenskap eller ett liv i en diktatur. Vissa förblir slutna och inbundna även när bojorna lättats. Andra brinner av iver att förmedla det de tidigare varit förhindrade att säga.
Saidi bjuder upp oss i familjens lägenhet, ber oss att sitta i de låga soffor som löper runt tre av vardagsrummets fyra väggar på sättet som är standard i arabiska länder.
Sedan börjar han berätta. Drygt två timmar senare har jag fortfarande inte behövt ställa en enda fråga.
– Vet ni hur allt startade?
Mohamed Saidi smattrar sig igenom en utförlig klubbhistoria. Vi behöver höra den, för att förstå hur det kunde komma sig att fotbollsfansen från det här området med tiden förvandlades till Gaddafis bittraste fiender.
Al-Ahly grundades efter andra världskriget, och svällde från kvartersklubben i Al-Zaytoun till en tydlig och viktig symbol för det Benghazi som då hade likvärdig huvudstadsstatus som Tripoli.
– När sedan Muammar Gaddafi tog makten gjorde han ju Tripoli till ensam huvudstad och började motarbeta Benghazi och folket som bor här. Allt grundas i det, men när sedan Saadi Gaddafi gav sig in i fotbollen på 1990-talet började problemen på allvar för Al-Ahly.
Utvecklingen som följde vore otänkbar i ett annat land, men det här var Libyen, den slutna skurkstaten där diktatorssonen Saadi Gaddafi fick för sig att det vore kul att kontrollera fotbollen på samma enväldiga sätt som hans pappa styrde nationen.
Han gjorde sig själv till president för fotbollsförbundet och lagkapten i landslaget. Han tog kontrollen över landets största klubb och försäkrade sig om att själv vinna skytteligan varje säsong.
Och han avskydde verkligen de där svårkuvade tjurskallarna från Al-Ahly i Benghazi.
– De försökte göra oss till en Gaddafi-trogen klubb, men vi vägrade. Och då började helvetet. De tvingade oss att spela alla matcher i andra städer. De gav våra bästa killar spelförbud. Och så tillsatte de korrumperade domare, gång efter gång.
I stället för att sikta mot ligatitlar fick Al-Ahly flytta fokus till att försöka hålla sig kvar i högstadivisionen. De höll ut länge, men sommaren 2000 var de till sist en enda förlust från nedflyttning.
Mohamed Saidi åkte till slutstriden som en av tiotusentals rödvita supportrar.
– Det var en helt avgörande match. Om Al-Ahly tog poäng skulle det innebära att vi stannat kvar i högstaligan i 50 år, en historisk svit. Men om vi förlorade skulle vi åka ur. Efter första halvlek hade vi fått tre spelare utvisade. Ändå höll vi 0-0, men med en kvart kvar så ramlade en av deras spelare mitt på vår planhalva. Och domaren dömde straff.
När han summerar matchen kan inte Saidi låta bli att skratta. Han förstår hur absurt det låter, och verkar nästan behöva övertyga sig själv om hur det faktiskt var.
– Jag förstår att det här låter som överdrivna sagor, men jag lovar... Varenda ord är sant. Under Gaddafi var maktmissbruket så här öppet, det var så Libyen fungerade. Rättvisa existerade inte.
Alla människor har en bristningspunkt, och för folket i Benghazi visade den sig ligga ganska precis vid fotbollstabellens nedflyttningsstreck.
Idrottsparodin som skickade Al-Ahly ur högstadivisionen ledde till de kraftigaste demonstrationer som Libyen sett på årtionden.
– Efter matchen var hela Benghazi ute på gatorna, inte bara vi Ahly-fans. Demonstrationen utgick härifrån Al-Zaytoun och sträckte sig flera kilometer, nästan hela vägen ner till hamnen. Där och då var folk så arga att de inte fruktade döden.
För en kväll var barriärerna sprängda. Det skanderades slagord mot regimen, vandaliserades porträtt av tyrannen. En åsna kläddes ut i en fotbollströja med Saadi Gaddafis namn på. Mohamed Saidi gick längst fram i täten.
– För första gången någonsin såg vi inte till några militärer eller poliser. Men de fanns där... Uppe på taken, civilklädda, med kameror.
Tillslaget kom inom några få timmar. Klockan fyra på morgonen var Al-Zaytoun omringat av en gigantisk insatsstyrka. Fler än 500 personer greps.
Mohamed Saidi anklagades för att ha varit en av demonstrationsledarna. Några månader tidigare hade han fyllt 16 år. Han minns hur han tänkte att den födelsedagen varit hans sista.
– De hade bilderna på mig i demonstrationen, och sa att det räckte som bevis. De sa att jag skulle hängas den 1 september, på årsdagen av Gaddafis maktövertagande.
När den 1 september 2000 väl kom så visade det sig att Muammar Gaddafi hade tänkt om. I stället för att avrätta sina fotbollsfångar hade han beslutat sig för att utplåna en hel klubb.
Han avskaffade helt enkelt Al-Ahly.
Klubbens hela verksamhet förbjöds. En skvadron av bulldozers skickades in för att jämna högkvarteret med marken.
Förstörelsejobbet genomfördes med nitisk noggrannhet. Klubbhusen, läktarna, målställningarna... På bara några timmar var drygt 50 års klubbhistoria raderad.
– Först förstod vi inte varför de lät oss lyssna på radio inne i cellerna. Det hade aldrig hänt förut. Sedan hörde vi att de sände från Ahlys högkvarter, och det de gjorde där... Många började gråta. För dem var det värre att de mördade Al-Ahly än att de tog livet av oss.
Några dagar senare flyttades Mohamed Saidi från Benghazi till ett fängelse för politiska fångar i Tripoli. Totalt var de 32 stycken som föstes ihop i ett par piketbussar för en resa på nästan 100 mil.
Det var enda gången de såg solljus på nästan ett år.
I Tripoli fick Saidi och fem andra dela en underjordisk cell, ungefär tre gånger tre meter stor. De enda gångerna dörren öppnades var då de skulle misshandlas.
– Förhörsledaren var värst. Jag brukade fråga: ”Varför slår du mig? Jag har ju erkänt att jag var med”. Och då sa han: ”Det handlar inte om vad du säger. Det är bara det att jag älskar att slå människor.”
Eftersom Saidi pratat oavbrutet i nästan två timmar blir effekten stark när han väl tystnar. Nu stakar han sig. Viker undan med blicken.
– Det jag fick utstå i de där cellerna var sånt som en så ung pojke inte ska behöva gå igenom. Det var sadism. Tortyr. Varje dag grubblade jag över hur jag skulle lyckas ta livet av mig själv, för att få slut på det.
Precis som i de flesta hem här omkring är jalusierna stängda där vi sitter. Där det tidigare varit skönt att slippa eftermiddagssolen känns det nu instängt i rummet, nästan klaustrofobiskt.
Vi bestämmer oss för att bryta upp, ta lite luft och en rundtur genom Al-Zaytoun. Saidi drar på sig en palestinasjal över huvudet.
Resterna av Al-Ahlys högkvarter ligger bara några hundra meter bort. Det är ett stort område – uppemot 50 hektar – fyllt av förödelse.
Högarna av skövlingsbråte påminner om sånt jag sett i jordbävningens Haiti och tsunamins Japan, men här är de skapade av mänsklig cynism snarare än naturens nycker.
– Det ser exakt likadant ut som när jag först kom hit efter att jag släppts från fängelset. De avstod avsiktligt från att röja upp, de ville låta området finnas kvar som avskräckande exempel. ”Såhär går det”.
När Amnesty fick höra talas om fotbollsfångarna i Tripoli grep de in, krävde att i alla fall de minderåriga skulle benådas. Mohamed Saidi fick sitt fängelsestraff tidsbestämt till fem år. Till slut släpptes han ut ur cellen, utan att för den sakens skull känna sig fri.
– I början var jag mest bara vilsen. Vad skulle jag göra? Jag var förbjuden att gå i skola, delta i någon sorts föreningsliv eller att lämna landet. En bagare erbjöd sig att lära upp mig, men mina tankar var kvar i fängelset. Det tog flera år innan jag kom tillbaka i någorlunda psykisk balans.
Båda Saidis föräldrar blev sjuka av påfrestningen det innebar att ha sin tonårsson i fängelse. Pappan återhämtade sig aldrig, utan gick bort i förtid.
Ungefär samtidigt avled också en av de före detta cellkamraterna, en av de lite äldre Ahly-supportrarna som dömts till döden.
– De säger att han begick självmord, men ingen av oss tror på det. Abdelsalam var en av de starkaste, mest övertygade av oss. Bara några dagar tidigare hade de givit honom beskedet att hans dödsdom skulle verkställas, och han hade frågan om han hade några sista ord. ”Att Al-Ahlys röda färg pumpar genom mitt hjärta, och den kan ni aldrig någonsin komma åt”.
Känner du likadant?
– Vad ska jag säga? Blodet i mitt hjärta kommer också alltid att ha Ahlys färg, men största delen av min kropp önskar ändå att det som hände aldrig hade hänt. Samtidigt vet min hjärna att det vi tvingades gå igenom var en viktig del av frihetskampen. Vreden över det som hände Al-Ahly har aldrig lämnat Benghazi. Och utan den känslan är jag faktiskt inte säker på att protesterna fått den kraft som behövdes för att fälla Gaddafi.
Se fler bilder från Libyen
Den andre kom tillbaka från fronten.
Ahmed Najem må ha kompenserat med svart helskägg, men han är ändå en ganska spenslig kille med drag som gör att han ser yngre ut än sina 20 år.
För ett år sedan var han en ambitiös och skötsam student som läste till elektroingenjör. I dag är han soldat, en av rebellkrigarna som störtat en förtryckarregim och befriat Libyen.
Allt har förändrats, men något har ändå förblivit sig likt. Ahmed Najem är och förblir passionerad Al-Ahly-supporter.
– Min pappa och storebror började ta med mig på matcherna när jag var sju, åtta år. Det var i slutet av 1990-talet. Jag hann precis falla för klubben innan Gaddafi stängde ner den.
Genom uppväxten var Najem en supporter utan lag. Ska han berätta fotbollsminnen från sina tidiga tonår så har han inga spektakulära storsegrar att välja bland – i stället får han berätta om någon extra intensiv inläggsövning.
– Många av spelarna fortsatte att träna tillsammans, så vi gick och tittade på de passen. Ibland var vi flera tusen.
Al-Ahly fick inte tillstånd att återbildas förrän 2005. Men när comebacken väl var ett faktum så var suget enormt. Det var inte ovanligt att det kom 50 000 åskådare till matcherna.
– Inför ett derby mot Al-Nasr lånade jag och mina kompisar min pappas bil. Det var så mycket folk att vi tvingades parkera flera kilometer från arenan. Och när vi sedan kom ut efter matchen kunde vi inte hitta bilen igen. Jag vet inte om den var stulen eller flyttad eller något. Men det var värt det. Ahly vann.
Hösten 2011 är Benghazi en stad som präglas av en alldeles unik atmosfär.
Man njuter av den nyvunna friheten och känner stolthet över kampen, samtidigt som man sörjer de döda.
Kvarteren runt Maydan al-Hurriya – Frihetstorget – har förvandlats till en sorts revolutionscentrum.
Fasaderna syns knappt bakom alla röd-svart-gröna flaggor, allt politiskt klotter och alla affischer som hängts upp för att hedra de som stupat i fält.
Det var här allt började i mitten av februari. Den arabiska våren nådde Libyen, och för första gången gick det att skönja slutet av ett totalitärt mörker som legat över landet i mer än 40 år.
Benghazi var upprorets centrum, Al-Ahly revolutionärernas samlingspunkt.
Klubben slog upp ett stort tält på Frihetstorget. Först kom man dit för att prata, sedan för att laga mat till soldaterna, därefter för att ge blod till de sårade.
Ahmed Najem gjorde allt det där, men en dag i mars gick hans liv in i ett ännu mer avgörande skede.
– Det var faktiskt Al-Ahly som organiserade allt. De samlade ihop oss medlemmar och förklarade att klubben för tillfället inte längre var en idrottsförening, utan en organiserad del av kampen för ett fritt Libyen. Och så undrade de vilka av oss som ville ta värvning i rebellarmén.
Kriget låg egentligen inte närmare till hands för Ahmed Najem än det hade gjort för dig eller mig. Han kommer från en akademikerfamilj – pappan är lärare, flera av syskonen läkare eller ingenjörer – och hade inte använt ett gevär i hela sitt liv.
– Vi fick ett par dagars snabbkurs i att använda vapen, men det var allt. Jag var bara en ung kille med gevär. De jag skulle slåss mot var yrkesmilitärer i stridsvagnar.
På kvällen den 18 mars började Benghazi vibrera av rykten. Alla visste att det stora slaget om staden närmade sig, och nu verkade tiden vara inne.
Gaddafis armé var nästan framme, hette det. En kolonn som var uppemot tio mil lång. Nästan 30 000 man. Tungt beväpnade. Stridsvagnar och artilleri.
Ahmed Najem gick förbi en tv, fastnade i funderingar kring sitt liv och oro för morgondagen.
– På tv:n höll Gaddafi tal om att Benghazi skulle jämnas med marken, att man inte skulle se något annat än havet när man kom resande västerifrån. Jag tror att alla i hela Benghazi förberedde sig på att dö den kvällen. Det pratades om FN, men allt jag kunde göra var att lägga mitt liv i Allahs händer.
Vi tar bilen ut mot stadsgränsen. Husen blir alltmer perforerade av skotthål, och Ahmed Najem pekar mot en vägbro.
– Där stod vi. Vi gömde oss hela morgonen, hela förmiddagen. Vi väntade, väntade – och när Gaddafis första stridsvagnar kom fram till bron så anföll vi med allt vi hade. Hade vi inte lyckats hålla bron hade de krossat oss på några timmar. Då hade allt varit förlorat. Benghazi, revolutionen, framtiden, våra liv... Men efter 15 minuters eldstrid så svängde stridsvagnarna på sina sittbrunnar och började retirera.
Slaget var vunnet och bara några timmar senare vann de libyska rebellerna i praktiken också hela kriget. Gaddafis trupper höll på att återsamla sig ett par mil utanför staden då ett par jetplan skar genom luften och skickade iväg sina missiler mot stridsvagnarna nedanför.
FN-koalitionen hade inlett sin ”Operation Odyssey Dawn”. Styrkeförhållandena i Libyen hade svängt totalt.
Knappt ett halvår senare står resterna av utbrända pansarvagnar och andra stridsfordon fortfarande kvar. ”Gaddafi, här har du en blomma från Benghazi”, har någon klottrat på ett av stridsvagnsskeletten.
– Det finns så mycket hat mot honom här. Alla har sett vad han har gjort med oss, med våra vänner och släktingar. Och vår fotbollsklubb. Jag överdriver inte om jag säger att väldigt många av frontsoldaterna från Benghazi är Al-Ahly-killar.
Plötsligt smäller det till alldeles bakom ryggen på mig. Ahmed Najems storebror har följt med som chaufför, och fyrar av en skottserie för att demonstrera sin kalasjnikov.
Jag hoppar en halvmeter upp i luften, bröderna skrattar.
– För ett år sedan var vi precis likadana. Första gångerna jag skulle skjuta med geväret skakade händerna på mig, det kändes som om det var jag själv som skulle dö om jag pressade in avtryckaren.
Den här veckan är Ahmed Najem hemma på permission, och ska passa på att undersöka ett krånglande knä för att få besked om han kommer att kunna spela fotboll igen.
Han har börjat förbereda sig på att återgå till vardagen – hoppas kunna vara tillbaka i skolbänken till nästa terminsstart – utan att vara säker på att vara i livet när den återvänder.
Veckan efter ska han tillbaka ut i fält. Gaddafi-trogna styrkor håller fortfarande tre av Libyens viktigare städer, och tyrannen själv förblir på fri fot.
– Numera vet vi ju att vi kommer att vinna. Frågan är bara när. Och vilka av oss som kommer att behöva offra livet längs vägen.
Det finns en bildsekvens som redan blivit klassisk i Benghazi. När rebellerna intog Gaddafi-basen Bab al-Azizia i Tripoli var det några av dem som slog huvudet av en staty som föreställde diktatorn. De hade Al-Ahly-tröjor på sig.
– Jag känner de killarna väl. De brukade stå bredvid mig på läktarna, och nu är de med i regementet som min grupp växlar med. Ordern kom när min grupp var hemma. Hade det varit en annan vecka hade det varit jag som hade fått åka till Tripoli.
Hade du velat göra det?
– Givetvis. Vilken känsla det måste ha varit att inta Bab al-Azizia. Men min tur kommer. Kanske blir det vi som fångar Gaddafi till slut. Jag ska ha med mig Ahly-tröjan i beredskap.
Se fler bilder från Libyen
Den tredje kom tillbaka från fotbollsplanen.
Hade det inte varit för allt stinkande skräp hade solnedgången nere vid Medelhavet varit alldeles förtrollande vacker. Hade det inte varit för Muammar Gaddafi hade nog Libyens nästan 200 mil långa kuststräcka redan varit översvämmad av turister.
Och hade det inte varit för situationen hade kanske den där långa killen nere på den ihoprafsade beachplanen spelat fotboll någon helt annanstans.
Ahmed al Ammari är Libyens bästa målvakt, men just nu är det alltså det här som är hans träningsverklighet. Strandfotboll tillsammans med ett gäng kompisar i olika åldrar och viktklasser. Fimpar på marken, glödande cigaretter i mungiporna på avbytarna.
Sedan upproret bröt ut har han bara varit med om en enda match – men det var å andra sidan inte någon match i mängden.
Den 3 september möttes Libyen och Mocambique i kvalet till de afrikanska mästerskapen. För första gången spelade libyerna under sin nya flagga, i sina nya landslagsdräkter, sjungandes på den nya texten till sin nationalsång.
– Jag är 34 år gammal och har varit professionell fotbollsspelare i mer än 15 år, men det är ingen tvekan om att det här var den största, svåraste och viktigaste match jag upplevt. För oss var det ett krig utan vapen. Vi spelade för sex miljoner libyer, mot en tyrann.
På grund av säkerhetsläget spelades matchen inför stängda läktare i Kairo, men hundratals libyer hade ändå åkt hundratals mil i bil bara för att kunna stå utanför arenan.
– De hade ingen aning om vad som hände inne på planen. Inget annat i min karriär kan mäta sig med hur det var att gå ut till dem efter matchen och säga: ”Vi vann”. Det kändes som att jag var en förlossningsläkare som kom ut från BB och berättade att vårt nya Libyen var fött.
Logiskt sett borde det naturligtvis varit omöjligt. De libyska spelarna samlades två dagar före matchen. Innan dess hade de inte genomfört ett enda riktigt träningspass på mer än ett halvår.
– Men direkt när jag träffade de andra i laget märkte jag att det fanns en beslutsamhet som jag aldrig tidigare upplevt. Vi skulle bara vinna. Några andra alternativ fanns inte.
Ledningsmålet kom tidigt, men orken tröt sedan ju längre den andra halvleken led.
– De hade flera jättechanser. Vid ett friläge var jag helt säker på att bollen gått in, men när jag tittade igen hade den hamnat i burgaveln. Jag är övertygad om att Allah vakade över stolparna i det läget.
Vi tvingas ta ett par rejäla omvägar för att ta oss till al Ammaris lägenhet. Det är utländska regeringschefer på väg till Benghazi – Nicolas Sarkozy och David Cameron ska sola sig i glansen av sin militära hjälpinsats – och stora delar av stadskärnan är avstängd för trafik.
– Arenan där vi spelar med Al-Ahly hette Hugo Chávez-stadion förut. Gaddafi hade täta band med Chávez. Sedan bytte den namn till Februarimartyrernas stadion. Nu ska vi döpa om den igen – tydligen ska den heta Stade de Nicolas Sarkozy.
Ahmed al Ammari skrockar bakom sina exklusiva solglasögon. Han kör en stor stadsjeep som egentligen lämpar sig rätt illa för de trånga prången i de gamla delarna av Benghazi. Det är en dyr bil, en fotbollsspelarbil.
Han erkänner själv att han levde ett bekvämt liv, välbetalt och på många sätt avskärmat från vardagsfrustrationen som plågade hans landsmän. Nu har han överhuvudtaget inte fått lön sedan i januari.
– De som sköter ekonomin i Al-Ahly säger att vi ska få allt retroaktivt när läget stabiliserats. Frågan är bara var de själva ska få pengar ifrån.
Ligaspelet stängdes ner så fort oroligheterna började, och en omstart är fortfarande alldeles för avlägsen för att sätta ett datum på.
Otroligt nog har landslaget ändå fullföljt sitt spelprogram. När striderna rasade som allra värst i våras dök plötsligt ett oväntat resultat upp i rapporteringen: Libyen-Komorerna, 3-0. Spelplats: Bamako, Mali.
Bakom siffrorna dolde sig ännu en politisk manipulation av fotbollen, en sista propagandaföreställning i dubbskor.
Matchen spelades inför publik utkommenderad av det Gaddafi-vänliga styret i Mali, av spelare med strikta instruktioner.
Efter varje mål skanderade åskådarna: ”Gaddafi, Gaddafi”. I intervjuerna efter slutsignalen agerade lagkaptenen Tarik El Taib språkrör.
– Det finns inga splittringar. Hela det libyska landslaget är enade för Gaddafi.
Och rebellerna?
– Hundar. Råttor.
För Ahmed al Ammari brukade landslagets omklädningsrum vara en plats där han kände sig obekväm, illa till mods.
Laguttagningarna dominerades av spelare från klubbarna i Tripoli, trots att al Ammari kände att flera av landets bästa fanns hemma i Benghazi.
– Stämningen var alltid dålig mellan oss och dem. Även efter att Saadi Gaddafi själv slutade spela fanns det alltid några killar som egentligen inte var bra nog, som kommit med bara för att de kände rätt människor eller spelade för regimklubbarna i Tripoli. Vi tyckte helt enkelt inte om varandra.
Fotbollsframtiden? Al Ammari drömmer egentligen bara om en sport där bollen är rund snarare än fyrkantig.
– Allt jag begär är ett landslag med de bästa spelarna och en liga där det bästa laget vinner. Det kanske inte låter så konstigt, men för oss har det alltid varit en ouppnåelig dröm. Klubbarna från Tripoli har vunnit ligan varje år sedan 1993. Hela min karriär har jag spelat med känslan av att det egentligen inte har någon betydelse hur mycket jag anstränger mig, då slutresultaten ändå varit avgjorda på förhand.
Strax efter klockan nio samma kväll börjar kulsprutorna smattra utanför Ahmed al Ammaris fönster. Tydligen har rebellerna nått en framgång i slaget om Sirte, den största staden som alltjämt är under de Gaddafi-trognas kontroll, och det ska firas med luftskottssalut.
Kontrasten mot kaffekopparna, plasma-tv:n och barnleksakerna inne i lägenheten är så skarp att den nästan blir overklig.
– Jag funderade väldigt mycket på om jag själv borde ta ett gevär på axeln och ge mig iväg till fronten. Min allra bästa vän och flera grannar offrade livet för Libyen, och på många sätt kände jag att det var min plikt att gå ut i kriget. Men jag har två små barn här hemma, och mitt ansvar gentemot dem är faktiskt ännu större än det jag har för mitt hemland.
Innan al Ammaris pratar vidare hejdar han sig, kväver ett ord i munnen. Han tvekar inför att ens säga det här, och när han väl bestämmer sig för att prata är han väldigt noga med att se till så att meningarna faller rätt.
– Hjältarna är de som riskerade sina liv för att befria Libyen. Inget vi andra har gjort kan jämföras med det. Men alla har haft sin roll att spela. Och sedan jag kom hem från matchen i Egypten har jag inte gått utanför dörren en enda gång utan att folk har stannat mig för att tacka för segern och berätta om vad den betydde för dem. Skottskadade killar har haltat fram och påstått att deras sår börjat läka dubbelt så snabbt sedan matchen.
Fotboll är en idrott. Det vet Ahmed al Ammaris. Men han har också känt av hur den kan vara något mycket större, något långt mer kraftfullt.
Han har sett bevis på hur fotbollen kan förändra och förbättra livet för väldigt många människor.
– Det händer att jag har dåligt samvete för att jag inte offrat mer, men... Ska jag vara ärlig så tror jag att jag gjort större nytta för Libyen som fotbollsspelare än jag hade gjort som soldat. Får jag en kula i bröstet gråter mina närmaste. Stoppar jag en boll med kroppen jublar miljoner.