Sverige är ett land byggt på bordtennisminnen
Det går inte att se vilken årstid det är på bordtennisspelare. De är bleka om nosen året runt, ty de tillbringar sina liv i en pingishall.
När Anton Källberg vänder och vinner lagsemifinalen mot det japanska underbarnet Timokazu Harimoto i Paris syr han en ny söm i det kollektiva svenska medvetandet. Den berömda lägerelden, den som slocknat i filterbubblornas och de många skärmarnas tid, är plötsligt tillbaka under detta OS. Det är bordtennisen som tänt gnistan.
Jag tror inte jag ljuger när jag påstår att nästan alla 70- och tidiga 80-talister blir lugna av ljudet av en bordtennisboll som studsar fram och tillbaka. Det är vår madeleinekaka.
Den senaste veckan har vi gått i barndom ihop med de vanligaste killarna som finns. Det är en illusion förstås. Det finns inget vanligt med Anton Källbergs lågmälda vinnarskalle, med Truls Möregårdhs artisteri, med Kristian Karlssons lugna laglojalitet. Men illusionen är ljuv, för den bygger på att vi tror att det hade kunnat vara vi.
Det hade inte kunnat vara vi. Duktiga bordtennisspelare är genier i ordets allra renaste mening. Men inget i det yttre skvallrar om vilket spektakel deras kroppar härbärgerar. De har praktiska frisyrer. Noll hårprodukter. De har till och med några trivselkilon ibland och uträttar sitt värv i Eslöv och Düsseldorf. De ser ut som den schysta killen i klass 9B. Han som var ganska bra på matte.
Jag kastas tillbaka till semestern på franska rivieran för några år sedan, då jag tröttnade på barhänget och anslöt till anläggningens rundpingisbord. Det är inte så svårt att imponera på löddriga fransmän i rosévinspingis.
Jag minns en förfest med kollegor på Kungsholmen för mer än femton år sedan. Vi hade ett bord, ett par racketar och några böcker som fick fungera som tillhygge. Men vi hade ingen boll och klockan var redan fredag kväll. Så vi ringde in till redaktionen, någon vänlig själ på kvällsskiftet la en bordtennisboll i en taxi och skickade till oss.
Något år tidigare: Två Sportbladetchefer firade tio år på tidningen. De hade hyrt en lokal med ett litet pingisbord, jag slog ut en nattchef på vägen till finalförlust och minns det som att han blev arg på sig själv på riktigt.
Och så det tidiga 90-talet, då vi gnuggade våra forehands varje tisdag i Dalklippans idrottshall, eftersom det inte fanns något annat att göra på den västgötska landsbygden för trettonåringar. Sex bord i rad, setvinnaren i varje hage fick ta ett steg upp, förloraren åkte ett bord ner.
Vi avslutade med nassepingis, rundpingisens allra elakaste variant. Den som vann fick nöjet att slå en boll så hårt hen kunde i ryggen på den som åkt ut först, nasse, som stod på andra sidan bordet med uppdragen tröja.
Man kom hem med rosa, perfekt runda märken på ryggen. De vuxna suckade lite demonstrativt, men var mest glada att vi hade ett tidsfördriv. Nästa dag var det ner i källaren igen, i rummet som var så tajt att man kunde öva slag via väggen och över nät. Sara var min bästa kompis och hon vann nästan varje set.
Det knorrar lite i Paris. Stämningen mellan Truls Möregårdh och förbundskapten Jörgen Persson – Persson, som spänner bågen mellan det förra svenska bordtennisundret och det nya – ser sällan särskilt hjärtlig ut. Det är som det ska, för riktigt bra bordtennisspelare är truliga typer. De slår bort synbart enkla bollar. De räddar de omöjliga.
När en ny generation nu slungats in i pingisfeber och vi andra slungats tillbaka i tiden, är det en nationalnerv vi trycker på.
Vi är ett idrottsland byggt av bordtennisminnen. På tv. På en förfest någon gång. I grannens garage.
Och eftersom samtiden ändå är en lång tävling i att definiera vad som är svenskt smashar jag in mitt bidrag: En otagbar retur på en överskruvad serve. En otröstlig asiat på andra sidan bordet.