200 000 greker har flyttat utomlands i jakten på jobb

Wolfgang Hansson

ATEN. Hon vet att hennes chanser att få ett jobb är lika med noll.

Ändå sitter Stefania Kromida på trappan framför arbetsförmedlingen i centrala Aten med en nummerlapp i handen.

– Jag stannar i Grekland på grunt av familjen, säger hon. Annars hade jag flyttat utomlands.

25-åringen har utbildat sig på högskolan men det smäller inte särskilt högt när hälften av alla ungdomar är arbetslösa. Nästan alla hennes vänner är i samma situation.

– När jag träffar mina kompisar försöker vi undvika ämnet eftersom det är så deprimerande, berättar Stefania. Men det går inte. På något sätt kommer vi alltid in på hur värdelöst det är att vara arbetslös.

På handtagen till glasdörren på arbetsförmedlingens kontor har något virat många varv med plasttejp. Kanske är handtaget på väg att ge vika inför trycket av alla arbetssökande som hela tiden går ut och in.

Stefania har väntat en halvtimme men föredrar att sitta i den ljumma förmiddagsvärmen utanför. Inne i lokalen är det trångt av arbetssökande.

Den unga kvinnan klädd i svart överlever tack vare att hon fortfarande bor hemma hos mamma som livnär sig på att städa i privata hem. Eftersom Stefania aldrig haft ett jobb får hon inget arbetslöshetsunderstöd alls.

– Jag kan inte göra saker som jag vill eftersom jag inte tjänar några pengar, säger hon med uppgivenhet i rösten. Jag känner mig inte som en oberoende person eller som att jag bidrar till samhället.

Stefania rullar en tunn cigarett mellan fingrarna. Att röka håller åtminstone hungern borta.

Civilingenjörer har inte en chans att få jobb

Skuldkrisen slog klorna i Grekland på allvar för fem år sedan. Sedan dess har arbetsförmedlingens chef Paschalis Nickos på nära håll tvingats se hur allting blivit sämre.

Bara på hans kontor tas i snitt över tusen människor emot varje dag. De flesta har varit arbetslösa länge och är desperata. Arbetsförmedlingen har nästan inga jobb att erbjuda. I snitt är det inte mer än en eller två av alla som kommer varje dag som får ett jobb.

– De flesta företag avskedar istället för att anställa.

Paschalis Nickos sitter lätt ihopsjunken vid sitt skrivbord. Förmodligen är det ingen slump att hans kroppshållning reflekterar hans sinnesstämning.

– Det känns hopplöst när vi kan hjälpa så få, säger han medan den trötta blicken förlorar sig bortom fönstret.

– Vi försöker få folk att hålla modet uppe. Men det är inte lätt när människor letar och letar utan att hitta några jobb. En del av de som kommer är hungriga.

Vissa yrkesgrupper skulle lika gärna kunna vända i dörren.

– Ta civilingenjörer, säger Nickos. De har inte en chans att få jobb. Det byggs ingenting längre.

Han pekar på sin sekreterare som sitter och lyssnar på samtalet. En medelålders kvinna med grått hår.

– Hennes son är läkare. Han har flyttat till Tyskland. I den statliga sjukvården finns inga jobb och inom den privata sfären tjänar han inte mer än 5 000 kronor i månaden. I Tyskland har han 30 000 kronor i månaden.

Alltfler väljer samma utväg. Sedan krisen startade har 200 000 greker flyttat utomlands till jobb och bättre lön. Ändå är arbetslösheten bland vuxna över 25 procent.

När jag frågor chefen om han ser några tecken på förbättring sitter han länge tyst, fångad av sina egna funderingar.

– Jag försöker vara optimistisk, säger han till slut. Men det är inte lätt.

Hans lön har sänkts med 8000 i månaden

Paschalis Nickos har visserligen jobbet kvar men det betyder inte att han inte drabbats. Sedan 2010 har hans lön sänkts med 8 000 kronor i månaden. Efter 35 år i yrkeslivet och med en chefsbefattning så tjänar han under 10 000 kronor i månaden.

– Jämfört med en arbetslös så tjänar jag bra men jag har ändå varit tvungen att dra in på allt.

Han skyller inte på någon särskild men säger att resultatet av medlemskapet i EU inte blev vad grekerna lovats. Att de ändå vill stanna kvar i unionen och behålla euron beror på att de fruktar att det kan bli ännu värre.

– Ingen vet om vi nått botten av tunnan än, säger Nickos och flyttar på en av pärmarna på det halvfulla skrivbordet.

Stefanias nummer har kommit upp. Arbetsförmedlarens budskap till henne är dystert. Inget jobb i sikte.

– Har jag inte fått något om 2-3 år så flyttar jag utomlands, säger hon.