Bordelloffer nekas skadestånd
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2008-02-26
JK hänvisar till preskriptionstiden
De säger sig har blivit utnyttjade som prostituerade i 14-årsåldern.
Kvinnorna begärde en miljon vardera i skadestånd av staten för den så kallade Geijeraffären.
I dag kom beskedet från JK: Inget skadestånd.
De två kvinnor som utnyttjades i den stora bordellhärvan på 1970-talet där flera kända politiker, nöjesprofiler och skådespelare pekades ut som kunder får inget skadestånd. Det har Justitiekanslern beslutat.
JK hänvisar till preskriptionstiden som för den typen av skadeståndsanspråk går ut efter tio år.
”Försvagning av minnen”
I det aktuella fallet har det hunnit gå över 30 år sedan händelserna inträffade.
”Rent rättsligt finns det alltså inte någon skyldighet för staten att betala skadestånd. Att skadeståndsanspråk preskriberas fyller framför allt det syftet att anspråk ska framföras i rimlig tid för att prövningen inte ska behöva ske långt i efterhand med den försvagning av minnen m.m. som då naturligen har inträffat”, skriver JK i sitt beslut.
Justitiekanslern tycker inte att det finns skäl att avstå från att åberopa preskription. Orsaken till det är att det inte kan anses stå klart att allvarliga fel begicks mot flickorna. Därför avslår JK kvinnornas skadeståndsanspråk.
Otukt med barn
I sin utredning konstaterar JK att det inte finns någon anledning att tvivla på att kvinnorna utsattes för en stor mängd sexualbrott i sin ungdom. Flickorna blev offer för de dåtida brotten otukt med barn och förförelse av ungdom.
Justitiekanslern bedömer att utredningen om otukt med barn borde drivits längre och tagit sikte på åtal. Men att utredningen aldrig ledde till åtal innebar sannolikt inte ”ett skadeståndsgrundande fel”, skriver JK i sin bedömning.
JK:s intryck är också att åklagarna inte nog prövade möjligheten att få en eller flera personer fällda för förförelse av ungdom. Men de bristerna bedöms inte heller vara någon orsak till skadestånd.
Att det skulle ha förekommit ”otillbörliga påtryckningar mot åklagarna” anser JK som mindre troligt, skriver han i beslutet.
”Trodde på uppgifterna”
De två kvinnorna var bara 14 år då de enligt egen utsago utnyttjades i bordellhärvan i mitten av 1970-talet. Den dåvarande åklagaren Erik Östberg har nyligen sagt att han trodde på flickornas uppgifter men lät sig påverkas av de utpekade sexköparna under utredningen och därför aldrig utredde frågan om otukt.
– Jag fick åtskilliga samtal från män som var oroliga för sitt familjeliv och för sin sociala ställning. När det ringer en darrande människa som ser sitt sociala liv stå på spel, det berör en ju, har Erik Östberg sagt.
Sexköp var inte olagligt i mitten av 1970-talet, när den så kallade bordellhärvan blev känd med flera kända svenska politiker och makthavare som påstådda kunder. Sex med barn under 15 år – så kallad otukt – var däremot olagligt.
Så resonerar Justitiekanslern:
1. ” Det finns inte någon anledning att betvivla att Eva Bengtsson och hennes kusin utsattes för en stor mängd sexualbrott, Eva Bengtsson för otukt med barn och förförelse av ungdom, hennes kusin för förförelse av ungdom.”
2. ” Enligt Justitiekanslerns bedömning borde utredningen för otukt med barn ha drivits längre än som skedde med sikte på åtal. Att detta inte skedde innebar sannolikt ett skadeståndsgrundande fel.”
3. ” Åtminstone sett i efterhand är intrycket att åklagarna inte tillräckligt omsorgsfullt prövade möjligheten att få en eller flera personer fällda för förförelse av ungdom. Det finns dock inte tillräckligt stöd för att säga att i så fall denna försummelse också var skadeståndsgrundande.”
4. ” Justitiekanslerns utredning har inte gett något stöd för att det förekom otillbörliga påtryckningar mot åklagarna, än mindre att dessa lät sig påverkas av sådana påtryckningar. Inte heller i övrigt finns det någon grund för att säga att det togs obehöriga hänsyn vid beslutet att inte gå vidare med utredningen.”
5. ” Eva Bengtssons och hennes kusins anspråk är preskriberade. Det kan inte anses stå klart att det begicks allvarliga fel mot henne eller kusinen. Justitie-kanslern har då inte skäl att avstå från att åberopa preskription. Skadeståndsanspråken ska därför avslås.”