Lite ohövlighet har ingen dött av
Nya studier visar att ohövlighet på arbetsplatsen får en mängd negativa konsekvenser – både för utomstående och för kollegorna. Hateff Mousaviyan påminns om ett gäng malmöitiska surpuppor och hur de en gång fick honom att börja uppskatta ohövligheten.
Jag minns åskmolnet som brukade dela ut post på sunk-ICA förr om åren. Aldrig har jag sett någon skapa så dålig stämning på så liten yta under så lång tid. Man började ju ifrågasätta om det ens var värt att ta den där kölappen. Behövde han en kram eller ett kok stryk? Förmodligen båda.
Jag minns den f.d. ägaren på Restaurang Asien. Kritiskt granskande. Händerna bakom ryggen. Alltid lika barsk och omotiverat tvärhuggen. En man med gaffel i en värld av soppa. Förlåt för att vi beställde mat på din restaurang, det var verkligen dumt av oss.
Jag minns sköningen i kassan på falafelstället som brände av en klassisk härmning (!) när han tog emot min kompis beställning. Stor rulle, ännu större humor. Varför inte sätta fälleben eller göra kalsongrycket på nästa kund, när du ändå är igång?
Jag minns dem alla, de jävlarna. Shitlisten är lång och tiden knapp.
Ohövlighet som arbetsmiljöproblem
Karin Villaume, forskare vid institutionen för lärande, informatik, management och etik på Karolinska Institutet, forskar just nu på ohövlighet i svensk detaljhandel. Hon tittar bland annat på eventuella samband mellan ohövlighet och den psykosociala arbetsmiljön.
På frågan “på vilket sätt är ohövlighet ett problem?” svarar hon:
“Där det förekommer kan det vara ett arbetsmiljöproblem. [...] Hälften av de som utsatts rapporterar att de medvetet anstränger sig mindre på arbetet, två av tre att de förlorar tid på att undvika förövaren och var fjärde att de lät sin frustration gå ut över kunder. Dessutom minskar både kreativitet, problemlösningsförmåga och produktivitet, så ohövlighet får konsekvenser.”
Spontant känns detta rimligt och relaterbart.
Den här sortens otrevligheter skördar säkert många offer i skuggan av usual suspects som trakasserier, kränkningar och mobbing. Studieområdet borde helt enkelt tas på allvar.
Och man vet ju själv hur tusen solars brinnande vrede blossar upp när kollegor, servicepersonal eller butiksbiträden behandlar en som drit.
Vi ler utan att mena det
Samtidigt, och detta sagt med all respekt för de som har drabbats av betydligt sämre bemötande än mig, kan jag inte låta bli att gilla det lite.
Greta Thunberg kallar det för “det sociala spelet”. Ängsligheten. Inställsamheten. Rädslan inför hur andra ska uppfatta oss. Normen säger le även om ni inte menar det, så vi ler utan att mena det.
I vårt tidevarv ska allt vara perfekt. Vi ska vara mönsterinvånare. Vi ska bete oss som i manualen. Inte tigga, inte röka, inte sticka ut. Det ska vara helt, rent och självklart, annars fasar vi bort det. Det är den uslaste av maskerader.
Därför piggar det upp när någon sätter sig på tvären och vägrar spela med.
Missförstå mig rätt: det är förstås aldrig kul att bli subjekt för de här personernas ohövlighet. Men det gäller att försöka zooma ut från den egna kränktheten och se bortom det. De får ju en ändå att känna… något? En bedrift i sig, såhär i tider av livlös vardagsteater.
Kanske är det rent av så att vår samtid behöver ett visst mått av ohövlighet? Små otrevliga påminnelser om vad det också kan innebära att vara människa.
Det här är en ode till det äkta, oförställda, icke-maskerade. Till alla butiksbiträden som “skulle kunna kosta på sig ett leende”. Till humörsvängningar och dåliga dagar.
Och till det förbannade åskmolnet som brukade dela ut post på sunk-ICA vill jag slutligen hälsa: jag drömmer fortfarande om att strypa dig, men väljer att se på din konsekvent pissiga attityd som en revolutionär handling. Det blir lättare så.