Krig i gamla fotspår: militära segrar kortlivade

Flera chockartade vändningar – men det senaste årets krig följer ändå samma mönster som många tidigare. Militära segrar i Mellanöstern blir kortlivade, om de inte kan omsättas i politiska framsteg, säger analytikern Alexander Atarodi.

– Varje gång någon aktör har försökt att rubba maktbalansen i regionen så har det resulterat i katastrof.

Det finns många tidigare exempel i regionen, tillbaka till åtminstone sexdagars- och oktoberkrigen då Israels grannländer försökte förgöra den unga judiska staten. Atarodi nämner Israels första invasion av Libanon 1982, det USA-ledda störtandet av Iraks diktator Saddam Hussein, samt decennier av stormakters agerande i Afghanistan – vapenmakt och överraskning ger snabba framgångar, men sedan då?

– Det blir taktiska vinster, militära vinster i dag. Men långsiktiga problem, politiska problem, kvarstår, säger Atarodi, som är oberoende säkerhetspolitisk analytiker.

– De kan mycket väl komma tillbaka till ytan om två år, fem år eller vad det nu blir, i Irak och Afghanistan. I vissa fall kan det komma tillbaka tio år efteråt.

Testa gränserna

Denna gång var det först palestinska Hamas som chockade Israel med sin jätteterrorattack den 7 oktober förra året. Svaret blev en överväldigande militäroffensiv. Den var till en början fokuserad på Gaza, trots att även Hamas allierade i såväl Libanon och Jemen som – i mindre skala – Syrien och Irak, anslöt sig till krigföringen.

Det var först efter ett halvår Israel ”började lite grann testa gränserna hos Iran”, stormakten bakom miliserna, enligt Atarodi. Kvällen den 1 april svepte israeliska stridsplan in över Syrien. Robotar avlossades mot Irans konsulat i Damaskus, som förstördes. Generaler och diplomater dödades.

Försvagad kapacitet

Iran svarade med den första direkta robotattacken någonsin mot Israel. Konfliktens spelplan var därmed definitivt omritad.

Snabbt stod det klart att regionens två andra avgörande stormakter, Saudiarabien och Turkiet, skulle stå kvar vid sidlinjen. Och där hamnade även i stor utsträckning USA, när supermaktens försök att driva igenom en vapenvila i Gaza rann ut i sanden.

– Det massiva militärstödet till Israel kvarstår, säger Atarodi.

– Men tanken på USA som en aktör som har kapacitet att sätta press på Israel har försvunnit, eller i alla fall försvagats väldigt kraftigt.

”Vad är syftet?”

Israel har därmed fritt kunnat fortsätta utmana Iran på alltmer spektakulära sätt – med personsökar-attackerna i Libanon som en kulmen, bomberna som dödade Hamas och Hizbollahs högsta ledare, Ismail Haniya och Hassan Nasrallah, en annan.

Men om det nu framstår som att Israel kan göra vad man vill militärt återstår frågan vad som händer sedan.

– Det är jätteviktigt nu för Israel att formulera något politiskt. Vad är det man vill åstadkomma i Libanon? Hur lång tid ska man vara där? Vad är syftet?

– Har man en politisk lösning på hur Gaza ska styras? Och så vidare. Det är otroligt många grundläggande problem som kvarstår.