’Hatad av många men älskad av få’
Mahmud Abbas besök kommer att ge Sverige goodwill i omvärlden och ännu en skopa ovett från Israel.
Men som ett sätt att få igång fredsförhandlingarna mellan Israel och palestinierna är besöket verkningslöst.
På måndagskvällen landade den palestinske presidenten Mahmud Abbas i Stockholm. Under sitt besök ska han bland annat träffa utrikesminister Margot Wallström och statsminister Stefan Löfven.
Det främsta skälet som den svenska regeringen angav när staten Palestina erkändes var att det skulle bli en knuff i rätt riktning mot fred i Mellanöstern.
Visserligen har det ännu bara gått drygt tre månader sedan erkännandet, men än så länge finns inte minsta tecken på en islossning mellan de två parterna.
Tvärtom är fredsprocessen mer avsomnad än på mycket länge.
Inget annat land inom EU har följt efter Sverige och erkänt Palestina. Några parlament har fattat beslut om ett erkännande. Dessa beslut är dock inte bindande för respektive regering.
Om Sveriges erkännande däremot är ett led i försöken att få en plats i FN:s säkerhetsråd så har de chanserna ökat. Av FN:s 193 medlemsländer har minst 138 erkänt Palestina. Utanför Västeuropa har en majoritet av länderna mer eller mindre tagit palestiniernas parti.
Den palestinska presidentens officiella besök i Stockholm kommer att tas emot positivt i de flesta länder i tredje världen, som ett bevis på att Sverige åter slagit in på en utrikespolitisk väg som påminner om den Olof Palme företrädde. Få svenskar är mer ansedda där än Palme.
I den negativa vågskålen ligger de kraftiga, fientliga reaktionerna från Israel. Förmodligen kommer Israel att kritisera Sverige igen under Abbas besök.
Sverige kan för lång tid framöver glömma sina förhoppningar att försöka spela en medlarroll mellan Israel och palestinierna i likhet med den Norge spelade inför Oslo-avtalet, det första fredsavtalet 1993.
Sverige kommer möjligen att ha palestiniernas öra, men det är man knappast ensam om. Den svåra parten i ekvationen är Israel. Inte ens president Barack Obama har lyckats tvinga premiärminister Benjamin Netanyahu till förhandlingsbordet.
För Abbas är Stockholmsbesöket ett led i en diplomatisk offensiv som också innefattar medlemskap i Internationella brottmålsdomstolen i Haag från 1 april. Planen är att försöka få domstolen att pröva om Israel begått krigsbrott mot palestinierna i bland annat Gaza.
Offensiven kan dock inte dölja att Abbas i grund och botten är en mycket svag president utan kontroll över sitt eget territorium och utan demokratiskt mandat. På hemmaplan är han hatad av många men älskad av få. Inte många tror längre att han i praktiken ska kunna ge palestinierna en egen stat.
I stället anklagas han för att vara Israels knähund. Trots att hans säkerhetsstyrkor samarbetar nära med israelerna för att undvika terrorattacker så får Abbas ingen belöning från Netanyahu i form av fredsförhandlingar.
Att omvärlden uppskattar den grå och okarismatiske Abbas beror mest på att han tagit avstånd från våld som en metod för att lösa konflikten.
Vilket inte vunnit honom några segrar. I realiteten har alla seriösa fredsförhandlingar legat nere i flera år trots ett antal amerikanska försök att få igång samtal.
Därtill har Israel kraftigt ökat antalet nya bosättningar på Västbanken, det som i en tvåstatslösning är tänkt att bli en självständig palestinsk stat. Ett rent sabotage mot försöken att skapa fred.
Det är svårt att se hur Abbas besök i Sverige bidrar till att ändra de förutsättningarna.