76 minuter som gör ”The last of us” oförglömlig
”The last of us” börjar bra.
Men i det tredje avsnittet tar tv-serien ett sjumilakliv och blir något ännu större och bättre.
Hur ska bio kunna tävla med detta?
Det är ingen större hemlighet.
Seriens tredje avsnitt ”Long long time” har redan lyfts fram i recensioner och sociala medier av dem som har fått se ”The last of us” på HBO i förväg. Förväntningarna påminner om en biopremiär, inte minst för att avsnittet nästan är 80 minuter långt.
Efteråt dröjer det länge innan jag kan titta på nästa del. Det är svårt nog att svälja.
”The last of us” är baserad på tv-spelet med samma namn. Den handlar om hur den hårda överlevaren Joel, som i tv-spelet var inspirerad av Josh Brolins roll i ”No country for old men”, reser genom ett ödelagt USA tillsammans med den föräldralösa flickan Ellie. Eftersom Ellie är immun mot svampinfektionen som har förvandlat människor till monster och förintat världen är syftet med deras road trip att framställa ett vaccin.
Det är två Emmy-glödande prestationer av Nick Offerman och Murray Bartlett
Så långt är ”The last of us” en rätt ordinär zombieapokalyps. Men i tredje avsnittet flyttas handlingen bort från Joel och Ellie. I vanliga fall hade sidospåret kanske varit några scener längs vägen, här blir det en smått fulländad film och berättelsens hjärta.
”Long long time” följer två andra överlevare, Bill och Frank. Det är två Emmy-glödande prestationer av Nick Offerman och Murray Bartlett. Den senare spelade för övrigt den något jäktade hotellchefen i första säsongen av ”The white lotus”.
Avsnittet är döpt efter en låt av countryartisten Linda Ronstadt. Det är en fantastisk ram runt Bill och Frank, deras ensamma liv och relation. Många kommer säkert inte att kunna lyssna på den på samma sätt igen.
”The last of us” påminner om otaliga andra tv-serier, böcker och filmer. Men i ”Long long time” påminner tonen och vinkeln kanske mest om ”Station eleven” och de andra vemodiga böckerna av den kanadensiska författaren Emily St John Mandel. Undergången, och dess mest våldsamma konsekvenser, tonar ut i bakgrunden och människorna blir tydligare.
Det viktigaste ordet i titeln är ”us”. Precis som i tv-spelet står relationerna, och hur de utvecklas i en omöjlig miljö, i centrum. Det finns en vacker symmetri i tv-serien. Den bärs fram av och växlar mellan olika par: Joel och Ellie, Sam och Henry i Kansas City, Ellie och Riley, Joel och brorsan Tommy, Bill och Frank.
”Long long time” kan dock inte stå för sig själv. Avsnittet visar i stället potentialen och kraften i modern drama-tv. Det krävs flera timmar, i det här fallet två avsnitt, för att lägga grunden för stilbrottet. Annars hade aldrig fått samma effekt. Det är lika viktigt att samma avsnitt visas i början av en serie och inte mot slutet för stämningens skull.
Hur ska bion kunna tävla mot ”The last of us”?
I dag flyttas resurserna snabbt över från biofilmer till strömmade jättar som Netflix. Oron för att just bio har blivit ett forum för ett slags film med superhjältar eller science fiction med Blue Man Group är antagligen befogad.
Men hur ska bion kunna tävla mot ”The last of us”?
”Long long time” är redan av årets finaste tv-timmar och seriens höjdpunkt. Den är däruppe bredvid ”Ozymandias” (”Breaking bad”), ”Two cathedrals” (”Vita huset”) och ”Hardhome” (”Game of thrones”). I slutet av serien tänker man fortfarande på Bill och Frank och en tyst scen som gör allting varmare och värre:
Ett tyst sovrum, ett öppet fönster och en gardin som rör sig i vinden.
Larssons topp tre
1. Bella Ramsey (skådespelare, ”The last of us”)
Hon stal showen i ”Game of thrones” som Lyanna Mormont. Hon är ännu bättre som Ellie.
2. Pedro Pascal (skådespelare, ”The last of us”)
”Game of thrones” är även närvarande här. Pedro Pascal spelar Joel och må vara känd för mycket, men ingen har fortfarande fått sina ögon intryckta i skallen på ett mer minnesvärt sätt. Varken här eller i Westeros.
3. ”Long long time” (låt, Linda Ronstadt, ”The last of us”)
Inga bra serier slarvar med musiken. Förutom Ronstadt tonsätts sagan om Joel och Ellie även av Hank Williams ”Alone and forsaken”, Depeche Modes ”Never let me down again”, The Cures ”Just like heaven” och ”Take on me” med A-ha. I vissa fall av originalen, i andra i form av covers.