Världen slutar alltid för någon – varje dag
För åtta år sedan skrev hon om en pandemi som ödelägger världen.
”Station eleven” gjorde Emily St John Mandel till stjärna.
Men det finns fler anledningar till att läsarna brukar tatuera in hennes meningar på huden.
Det börjar alltid med en liten händelse, olycka eller gåta.
I ”Station eleven” kollapsar en skådespelare på en teaterscen i Toronto precis innan ett virus sprids och förintar världen. För en mängd olika människor som överlever eller dör blir han undergångens epicentrum.
I ”The glass hotel” skrapar någon in orden ”Varför sväljer du inte krossat glas” med syra på en av glasväggarna i ett avlägset lyxhotell i British Columbia, Kanada. Den natten lägger inte många människor märke till skadegörelsen, men den utlöser en kedjereaktion och blir bland annat en olycksbådande föraning om finanskrisen 2008.
Det var bara en början som blir bättre och större
Och i Emily St John Mandels senaste bok, ”Sea of tranquility”, tittar en ensam rikemansson upp i ett träd under en promenad i skogen 1912. Det har kanske hänt förr. Men den här gången flyger berättelsen i väg upp i rymden. Den färdas fram och tillbaka genom tid och rum, från tiden innan första världskriget och Spanska sjukan till hundratals år i framtiden när människan har byggt kolonier långt bortom Stillhetens hav på månen.
”Station eleven”, som har blivit miniserie på HBO Max och finns utgiven på svenska med titeln ”Station elva”, riskerade alltid att bli Emily St John Mandels akilleshäl. Allt hon ger ut efteråt måste växa i dess skugga. Men efter ”The glass hotel” och ”Sea of tranquility” måste hennes genombrott omvärderas. Det var bara en början som blir bättre och större.
De är tre fristående romaner, men de hör också ihop. Karaktärer och platser återkommer i böckerna, vilket gör att historierna fortsätter att växa, i omfång och på djupet. Alla vindlande fram- och tillbakablickar, återkopplingar och tidshopp, kunde ha blivit förvirrande. I stället går det inte att sluta läsa. När Emily St John Mandel lägger sina pussel syns inte hela bilden förrän sista biten, eller allra sista meningen, sätts på plats.
Hon skriver snarare fram det mänskliga ur mörkret
Hon glider lika lätt mellan olika genrer. Böckerna är relationsdramer och science fiction, spökhistorier och psykologiska thrillers. På många sätt påminner Emily St John Mandel om en annan och mer känd författare från sitt hemland Kanada, Margaret Atwood. Men hon har en varmare och mer minimalistisk stil.
Emily St John Mandels berättelser är ändlöst sorgliga. Alla förlorar. Men mitt bland alla små och stora katastrofer finns en lugn och smått unik medkänsla. Hon skriver inte ner sina karaktärer och skyddar sig bakom cynism. Hon skriver snarare fram det mänskliga ur mörkret.
Trösten med de tre romanerna är att kriser och den ständiga övertygelsen om att vi alltid lever på gränsen till apokalypsen finns hos alla och i varje generation. Det är ett självupptaget normaltillstånd. Men världen slutar alltid för någon, varje dag.
Det behöver kanske inte sägas att böckerna passar bäst på natten. Om du hör snyftningar i skuggorna efter den sista sidan i ”The glass hotel” kan det vara dina egna.