En frisk fläkt i ett halvdött gäng
”Förrädarna” är TV4:s bästa underhållning just nu
TV-KRÖNIKA Många av TV4:s underhållningsprogram börjar bli så trötta att de knappt orkar hålla ögonen öppna.
Men ”Förrädarna” är ett piggt undantag.
”Idol” pågår visserligen alltjämt, men numera liksom mest i det fördolda och ackompanjerat av vad som i alla fall känns som minimalt med uppmärksamhet.
”Så mycket bättre” ger också fortfarande ifrån sig rosslande ljud, men ter sig alltmer som en forna stjärna som nu har blivit satt på livsuppehållande behandling och bara är en höftfraktur från döden.
Och ”Bäst i test” har TV4 tyvärr gjort sitt bästa för att överexponera till bristningsgränsen efter flytten från SVT, med både en vårsäsong och en höstsäsong och snart även en julspecial.
Det är med andra ord ett rätt slitet gäng underhållningsprogram som hasar fram i TV4, och även om man försöker bry sig om dem är det ibland svårt, eftersom de börjar bli så tjatiga.
Men nu kommer i alla fall ”Förrädarna” – som blev en tillräckligt stor framgång för TV4 förra hösten för att förnyas för en andra säsong – och bidrar med lite välbehövlig fräschör.
Programmet kan beskrivas som en hybrid av det klassiska brädspelet Cluedo och valfri dokusåpa där deltagarna bor tillsammans i ett stort hus. Men är nyktra, huvudsakligen har huvudet på skaft och (förmodligen) inte ligger med varandra.
Några av dem utses till ”förrädare” av den teatraliskt lagda programledaren, skådespelaren Dragomir Mrsic, och det hela går sedan ut på att de ”trogna” ska försöka peka ut och ”förvisa” förrädarna, medan förrädarna ”dödar” (skickar hem) de spelare de vill bli av med nattetid.
Atmosfären är allmänt dramatisk och paranoid, och en av programmets styrkor, utöver att man får studera mänskligt beteende, dupering och dålig stämning från tryggheten i tv-soffan, är att sammansättningen av deltagare skapar en dynamik som är sällsynt i svensk tv, där det finns en besatthet vid att använda sig av kändisar till precis allt.
Vilket innebär att ungefär samma personer jönsar runt överallt.
Här blandas väldigt kända människor med både halvkända människor och sådana som åtminstone inte jag skulle kunna känna igen om jag mötte dem. Och även om den ”koppling till crime, spel och tävling” som alla ska ha inte alltid är glasklar (en inredare och en operasångerska?) blir blandningen intressant.
Den här säsongen utmärker sig till en början framför allt influencern och mångsysslaren Filip Dikmen och kriminalteknikern Kelda Stagg med olika typer av rätt offensiva taktiker, samtidigt som en tydlig killpakt tar form.
Men om förra året är något att gå efter, är det tvärtom de som ligger lågt som kan bli farliga.
Då var det Katia Mosally (som i år leder det kanske inte helt nödvändiga eftersnacksprogrammet ”Gravkammaren”) som tog hem spelet. Och hon gjorde det inte genom att gaffla utan genom att vinna förtroenden. Som hon sedan svek med vad som såg ut att vara stora samvetskval.
Och vem som är slugast i år blir spännande att se.
I alla fall mer spännande än säsong femtioelva, femtiotolv och femtiotretton av det andra.