En excentrisk och uppfriskande svulstig pandemikomedi
Ett gäng dårar försöker ducka digerdöden i Netflix ”The decameron”
Uppdaterad 11.35 | Publicerad 10.52
TV-RECENSION Ett gäng tondöva aristokrater och deras tjänstehjon isolerar sig på landsbygden för att undvika digerdöden i Netflix ”The decameron”.
En för lång men härligt excentrisk svart komedi med rötterna i en nästan 700 år gammal novellsamling.
The decameron
Säsong 1
Av Kathleen Jordan, med Zosia Mamet, Saoirse-Monica Jackson, Tanya Reynolds, Tony Hale, Amar Chadha-Patel, Lou Gala, Leila Farzad, Karan Gill, Douggie McMeekin, Jessica Plummer, Fares Fares.
HISTORISK SVART KOMEDI. I sin novellsamling ”Decamerone” från 1353 skrev den italienske författaren Giovanni Boccaccio om sju kvinnor och tre män som flydde från digerdöden till en avskild egendom utanför Florens, där de sysselsatte sig med att berätta historier för varandra. Och inspirerad av den, eller i alla fall av dess ramhandling, har Kathleen Jordan skapat den här svarta medeltidskomedin med bekanta komiska talanger från serier som ”Veep”, ”Girls”, ”Sex education” och ”Derry girls” – och svenske Fares Fares i en mindre, men mycket mustig, roll.
Året är 1348 och digerdöden härjar i Florens som på så många andra platser i Europa, och när en grupp adelsmän och -kvinnor erbjuds en tillflyktsort i form av ett ståndsmässigt residens på landsbygden, tar de med sig sina uppassare dit för att vänta ut pesten med en överdådig semester.
Det rör sig om den giftassugna viscontessan Pampinea (Zosia Mamet) och hennes trogna, medberoende tjänare Misia (Saoirse-Monica Jackson), den självupptagna Filomena (Jessica Plummer) och hennes lite mindre trogna tjänare Licisia (Tanya Reynolds), det kärleksfulla men sexuellt helt inkompatibla paret Neifile (Lou Gala) och Panfilo (Karan Gill), och den inbilske jättebebisen Tindaro (Douggie McMeekin) och hans vrålsnygga doktor Dioneo (Amar Chadha-Patel).
Fastighetsskötaren Sirisco (Tony Hale) och köksan Stratilia (Leila Farzad) tar emot sällskapet, men ställets ägare är mystiskt frånvarande och efter en relativt lovande start spårar saker och ting ur mer och mer, med fylleslag, lösa sexuella förbindelser, falska identiteter, dråp, maktkamper och generellt kaos.
Sociala regler raderas, klassgränser suddas ut, och den tänkta rekreationen blir en brutal kamp för överlevnad.
Likt i de flesta andra av de många serier med pandemi-tema som har dykt upp de senaste åren finns här tydliga paralleller att dra till hur människor och samhällen agerade och reagerade i krisläget under covid-åren. Men ”The decameron”, som är exekutivt producerad av välrenommerade Jenji Kohan (”Orange is the new black”), har en ton som känns verkligt originell. Tänk en mix av ”The White Lotus”, ”Svarte Orm” och medeltidsversionen av ”Big brother”.
Det är absolut en satirisk komedi, och dessutom ofta en väldigt rolig, insiktsfull och vass sådan. Om de som har och de som inte har, och om den mänskliga naturen. Men avsnitten har snarare dramalängd, och i den svarta humorn finns både dramatiska och genuint rörande ögonblick invävda.
Ensemblen är utomordentlig, med McMeekin som den stora överraskningen, och rollfigurerna rätt underbart skrivna. Miljöer och kostymer är föredömligt genomarbetade, och även om serien tyvärr inte vet när det är dags att runda av (den är med andra ord alldeles för lång) finns det något förvånansvärt uppfriskande i dess allmänt svulstiga angreppssätt.
Man glömmer den i alla fall inte i första taget.
”The decameron” har premiär på Netflix den 25 juli.