Blodigt hardcore

Men Super meat boy är inte så fyndigt som det tror

helskärm

PLATTFORM ”Kontrollen känns bättre än i ’Super Mario world’!”

När Edmund McMillen – ”Super meat boys” upphovsman – tar på sig ansvaret att bedöma just ”Super meat boy” så skräder han inte orden. Lyckligtvis har han dock gjort ett spel som kan backa upp dem.

En saga om kött

”Super meat boy” är den fantastiska sagan om ett stycke rått kötts resa genom 300 korta, men otroligt svåra, plattformsbanor. Det är förvånansvärt ocharmigt för att vara ett indiespel som har kostat pengar att göra – grafiken hade inte ens varit fin för väldigt, väldigt länge sedan – men när det kommer till kontroll och bandesign är det klart genialiskt. Man häpnar över hur bra spelet känns, över hur McMillen och hans kompanjoner lyckats konstruera så många olika utmaningar med så enkla medel.

Ändå blir jag inte lika tagen av ”Super meat boy” som de flesta andra recensenter verkar ha blivit.

Det beror nog på att jag aldrig riktigt kunnat se charmen i hardcorespelandet, att nöta samma svinsvåra utmaning tills man överkommer den, att jämföra highscores på leaderboards och samla saker till förbannelse. Ja, jag blir också väldigt glad när jag klarar en svår bana på trettiosjunde försöket – men inte så glad att jag helt glömmer hur tråkigt det var att försöka ta sig igenom samma bana trettiosju jävla gånger.

Gammalt – i dubbel bemärkelse

Det beror nog också på att jag tycker att indierörelsens retrovurmande börjar kännas lite, tja, gammal. Jag vet inte hur många gånger de senaste åren som ett nytt indiespel har bett mig att ”lägga i ett mynt för att starta spelet” trots att, hohoho, jag spelar på en Xbox 360 – jag vet bara att det inte är lika roligt längre.

Kanske är ” Super meat boy” , helt enkelt, inte för mig.

Kanske är det mer ett spel för folk som var med när det begav sig. Folk som när de misslyckas trettiosex gånger i följd på en plattformsbana bara spottar i näven och försöker igen.

Folk som vill ha sin biff blodig.

Johan Martinsson