En riktig revolution

Peter Ottsjö

När Paul McCartney var mycket ung imiterade han sina idoler. Han låtsades att han var Buddy Holly, Jerry Lee Lewis eller Elvis.

Med ”The Beatles: Rock band” sluts cirkeln.

Nu kan en hel värld imitera tidernas största popband.

Det är helt naturligt. Sedan bandet slog igenom i början av sextiotalet har sättet människor konsumerar musik på ständigt skiftat. Och The Beatles har – med undantag för mp3-genombrottet – lett vägen.

Filmen ”A hard day’s night” utgjorde inspiration till MTV-erans musik­videor.

Arenaspelningarna på Shea Stadium var de första och länge de största i sitt slag.

Klassiska miljöer

Nollnolltalet har inneburit en ny revolution. Cd-skivan är på väg att dö samtidigt som en ny generation gladeligen betalat stora summor för musikspel. I den skärningspunkten är det självklart att The Beatles kliver in. De remastrade nyutgåvorna på skiva kan ses som en svanesång för cd-formatet. Tv-spelet är en ny milstolpe.

”The Beatles: Rock band” spänner över gruppens hela karriär – både spelmässigt och musikmässigt.

Man spelar de 45 spåren i klassiska Beatles-miljöer. Från begynnelsen på The Cavern club, via Ed Sullivan och Budokan fram till slutskedet, spelningen på taket till Apple corps.

Under den isolerade perioden i Abbey Road övergår studion i psykedeliska drömlandskap, målade med en påhittighet – vågar jag ens föreslå det? – värdig några av pophistoriens mest banbrytande låtar.

Detaljrikedomen sträcker sig längre än så. Aldrig tidigare visade rariteter kan låsas upp. När publiken skriker på The Cavern club hör vi ljudupptagningar från verkliga Beatles-fans. Varje låt man spelar föregås av studioprat från bandmedlemmarna. Bildspel kompletteras med intressant trivia.

Men utvecklaren Harmonix har onekligen haft pressen på sig. Paul McCart­ney har varit djupt engagerad i arbetet med spelet. Yoko Ono skulle inte vara Yoko Ono om hon inte då och då ställt de mest absurda krav.

Nya insikter

Ändå är det mötet mellan spel och musik som gör ”The Beatles: Rock band” omistligt. Via de noter som glider fram över tv:n ser man plötsligt byggstenarna till den musik som satt sin prägel på nästan all pop efter 60-talet. Man koncentrerar sig på enskilda partier vilket paradoxalt nog ger ny insikt i helheten.

Du sa att du ville ha en revolution?

Här är den.