Frälsaren är här

Om allt gått som det skulle hade du läst den här recensionen för nära två år sedan. Ett av historiens mest fördröjda spel är här till slut. Så här dags har också de flesta slutat hoppas. Tur det, för Messiah skulle annars ha blivit en besvikelse trots att det är bra. Så här går storyn: Den lille ängeln Bob sänds ut av Gud för att reda ut eländet på jorden, som har blivit en väldigt otrevlig, depraverad plats. Bob, naken så när som på ett par knappt utväxta vingar och ett höftskynke, är väldigt sårbar. Och världen är elak. I stället har han makt att ta över folks kroppar - och därmed deras vapen och egenskaper. Utmaningarna består oftast av att lyckas öppna dörrar för att komma vidare. Och de flesta problem går att lösa på flera sätt. Ett tydligt exempel är när du måste bli en kvinnlig officer för att komma vidare - men hon vaktas av två biffiga soldater. Som polis kan du utkämpa en vild eldstrid med soldaterna och spränga hela stället. Svårt. Du kan också smyga på dem bakifrån som Bob och ta över en av soldaterna och få tillgång till deras vapen. Men en tredje, än mer elegant variant är att du blir kärnkraftverksarbetare och hämtar radioaktivt material som snabbt oskadliggör de oskyddade soldaterna. Men även om nivåerna alltså är mycket klurigt designade fattas känslan av en kall, mörk framtidsvärld. Messiah är i grunden ännu en variant av Half-life eller Tomb raider. Presentationen är fattig, lite text som förklarar dina uppdrag. Och spelidén har sina brister. Enklaste sättet att strida är att flytta mellan folk och låta dem skjuta ner varandra en efter en. Messiah är en besvikelse som mörk framtidsvision, men ett tungt äventyr för alla spelsugna själar.

Henrik Rudin