Fascinerande konstnärlighet
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2003-03-20
Med tunga metallsteg klampar Samus Aran genom kalla laboratorium, tropiska skogar, över snötäckta berg, förbi glödheta lavasjöar, genom dammiga ruinstäder. Datorskärmar blinkar, växter rör sig, främmande varelser krälar, och valet av perspektiv skapar en känsla av att man ser allting ur Samus egna ögon.
Det genomskinliga gränssnittet är som om det vore placerat på visiret på hennes hjälm, och grafiska effekter förstärker ytterligare intrycket av att vara i hennes dräkt.
På samma sätt som ”Metroid”-spelen i sig alltid förenat högteknologi med organisk arkitektur är ”Metroid prime” lika ingenjörsmässigt som konstnärligt fascinerande. Tekniskt fulländat och samtidigt så fullt av liv.
På planeten Tallon IV finns inga inga tydliga mål, knappt ens någon handling. Ändå lyckas man aldrig stilla sin nyfikenhet. Varje gång Samus hittar ett nytt vapen eller får sin dräkt uppgraderad innebär det att hon kan besegra fiender hon trodde var osårbara eller ta sig förbi hinder som tidigare framstod som oöverkomliga.
1986 gjorde det konceptet första ”Metroid” till en unik upplevelse. 17 år senare gör samma upplägg att jag inte kan sluta att tänka på ”Metroid prime”, ens när jag har stängt av tv:n.
Tobias Bjarneby