Uppfriskande – om man älskar genren

Bravely default riktar sig bara till jrpg-fansen

ROLLSPEL Det är fest och jag är inte bjuden.

Så känns det inför varje release av ett japanskt rollspel. Antingen är det spel nummer 14 i en två decennier gammal serie. Eller så är det en spinoff på något jag aldrig bemödat mig att spela igenom. Dörren är låst för mig som inte hängde med från början. Och jag har en känsla av att jag för alltid kommer känna mig utfryst.

Ändå har jag lyckats hinna tröttna på genren. Japanska rollspel stöps i samma form – och ”Bravely default”, en andlig uppföljare till ”Final fantasy: 4 heroes of light”, är inget undantag. Det hinner inte gå många minuter förrän déjà vu-känslorna kommer krypande.

Som vanligt handlar det hela om ett gäng ungar och deras behov av att besegra onda och hybrisgalna skurkar. Jag tar mig igenom samma typer av mörka skogar, öppna gräsfält och ökenlandskap. Likt förbannat tvingas jag slösa tiotals timmar av mitt liv på att finkamma varenda millimeter av miljöerna – så jag kan skrapa ihop tillräckligt mycket erfarenhetspoäng för att kunna klå bossen och ta mig vidare i handlingen.

Snyftig fantasyhandling

Men de som tillhör den exklusiva fanklubben kan glädjas över att spelet innehåller de viktigaste ingredienserna för ett japanskt rollspel: snyftig fantasyhandling, svartvitt världsperspektiv, dåliga röstskådespelare, hetsig musik och märkliga karaktärsnamn. Som vanligt återfinns också den naiva pojken, tjejtjusaren och flickan med bebisröst bland de spelbara karaktärerna. ”Bravely default: Flying fairy” har till och med en traditionsenligt besynnerlig titel.

Just själva namnet får dock sin förklaring i striderna – vilka faktiskt präglar spelet i ytterst positiv bemärkelse. Modighetspoäng gör att alla karaktärer kan ta ut fyra omgångar i rad mot fiender, och vice versa. Poängen återfås genom att man går in i försvarsläge och hoppar över en runda. Det gäller inte bara att matcha magiska attacker och rustning utefter motståndarnas svagheter – utan även att tänka på huruvida man ska ge allt och ta smällarna eller stålsätta sig. Det är en uppfriskande komponent i det utdaterade turordningsupplägget.

Omöjligt att förstå tjusningen

Men det är svårt att njuta av striderna när mina öron blöder. Istället för de klassiska textbaserade dialogerna sätter spelet stor fokus på mellansekvenser. Men de plågsamt usla röstskådespelarna överröstas av skrällig orkestermusik – som plågar mig vart jag än går.

Jag vet hur det är att som utsvultet hardcore-fan bli exalterad över minsta lilla förändring i jrpg-formeln. Likaså att det är omöjligt att förstå tjusningen för den som inte redan är invigd. Och så kommer det förbli – så länge utvecklarna bakom spel som ”Bravely default” inte bemödar sig med att låsa upp dörren för nya spelare.

Kerstin Alex