Kommer återvända till ”NHL 13” efter ett tag

Förändringarna i NHL 14 motiverar inte nya spelet

SPORT Det påstås ibland att sportspel inte utvecklas nämnvärt från del till del. Det är en myt som är både felaktig och svår att avliva. De som påstår det spelar för det mesta inte de här spelen själva. Men de har samtidigt rätt i en sak: Electronic Arts har en tendens att missbruka systemet.

Motiverar ”NHL”-serien verkligen en ny del varje år? Nej. Det gör den inte. Och anledningen till att den ändå kommer, istället för en patch med nya spelarlistor och lite finjusteringar, är lika ful som uppenbar: nyheter säljer, även om det enda som är nytt är förpackningen.

Enorma landvinningar – ibland

En bättre fråga är kanske istället: har ”NHL”-serien utvecklats genom åren? Ja, det har den. Mer än de flesta spelserier jag kan komma på. Åtminstone varannat, var tredje år har det gjorts enorma landvinningar, både tekniska och mekaniska. Ofta har de knuffat andra sportspel i en positiv riktning också. Electronic Arts har blivit så bra på vad de gör att det är lätt att förringa värdet i det.

”NHL 14” försöker påminna oss om just det här. Det är ett jubileum för Electronic Arts som ska visa hur långt de har kommit. Det är nämligen exakt 20 år sedan världens mäktigaste sportspelsimperium fick sitt stora genombrott.

”NHL 94” startade allt

Spelet som startade alltihop hette ”NHL 94”. Huvuddesignern hette Mark Lesser. Han satt i en lada uppe i Maine och programmerade spelet på egen hand. Hans enda sällskap var grafikern han hade anställt själv för att underlätta arbetet. Han kunde inte ett dugg om hockey. Vilket var ironiskt med tanke på att han var på väg att skapa det mest klassiska hockeyspelet i historien. Electronic Arts hade för första gången kommit över den eftertraktade NHL-licensen och kunde plötsligt lägga in spelare, namn och logotyper i spelet. De gav Lesser, som aldrig hade sett en hockeymatch, ett tydligt direktiv: gör det så realistiskt som möjligt.

Lesser hade en lista som han betade av punkt för punkt. EA ville ha en målvakt som gick att kontrollera. De ville ha straffläggningar. De ville ha flippskott, one-timers och bättre repriser. Lesser visste inte mycket om hockey, men han visste hur man designar ett bra spel. Han ägnade all sin tid åt att finslipa mekaniken under skalet tills det var perfekt balanserat, och det betalade sig. ”NHL 94” blev omåttligt populärt över en natt. Det kanoniserade hockeylegender som Jeremy Roenick långt innan han valdes in Hall of Fame och skapade en hel generation av Chicago Blackhawks-fans som tidigare inte hade brytt sig ett dugg om sporten. Det var spelet som fick oss att omvärdera hela vår syn på sportspel.

Men framförallt: det inledde den besatthet med realism som kommit att prägla EA Sports i allmänhet och EA Canada i synnerhet under två decennier.

Briljant hyllning

I ”NHL 14” hyllar Electronic Arts spelet som låg till grund för serien med det nya spelläget ”NHL 94 anniversary mode”. Grafiken och animationerna tillhör 2013. Kontrollen och mekaniken tillhör hockeyspelen som de såg ut 1994. Isen är magiskt blå under bladen igen.

Jag var i början skeptisk till det här spelläget. Det är jag inte längre. Just nu föredrar jag det rentav om jag bara ska spela en enskild match. Jag beundrar modet i att inte bara bevara historien – utan att återintroducera den. Man har försökt fånga magin från det hockeyspel som kanske har den allra mest utpräglade spelkänslan av dem alla. Och det som är så kul är att Electronic Arts faktiskt lyckas.

Många har kritiserat dem för att de inte bara inkluderade en emulerad version av ”NHL 94” på skivan istället, men att göra så skulle vara ren fan service. Det skulle ge en vacker nostalgisk inramning till alltihop, men ”NHL 94” skulle snabbt dränkas av det mer moderna hockeyläget och bli en ren gimmick. Det blir det inte nu. Man har givit det den realism som Lesser aldrig kunde ge det, samtidigt som man behållit den unika spelmässiga identitet som han hamrade ut. Och även om det är ett ganska simpelt spelläge – det är inte tänkt att konkurrera med de moderna matcherna i ”NHL 14” - känns det som det roligaste EA har gjort på väldigt länge.

Räddas av ”NHL 94”

Faktum är att ”Anniversary mode” är vad som räddar ”NHL 14” för mig. Det här är ett av de där spelen som Electronic Arts lika gärna skulle kunnat släppa i form av en patch i övrigt. Kontrollen är i praktiken identisk med ”NHL 13”. Spellägen som ”Be a GM” och ”Ultimate team”, som jag uppskattade mycket ifjol, är också kvar, men jag har svårt att skönja någon utveckling överhuvudtaget i dem.

Den stora nyheten är istället att fighterna är omgjorda från grunden. Electronic Arts har stulit systemet från sina egna ”Fight night”-spel, och det syns. Slagsmålen är omedelbara och förvånansvärt djupa spelmekaniskt. Till en början är det ruskigt underhållande, men när du plötsligt inser att handskar och hjälmar flyger fyra-fem gånger per match påminner det mer om filmer som ”Slagskott” och ”Goon” än om realistisk hockey.

Det skulle varit ett briljant påskägg ifall det hade hänt någon enstaka gång. När det sker så här ofta förstör det bara spelet. Det finns förstås ett slags subtext här, om hur hockeyn blivit allt mer våldsam, men den känns lite uttjatad i den här formen. Vedergällning skulle vara en intressant grej om det hade skildrats lite snyggare. Att crosschecka Sidney Crosby borde resultera i en hämndaktion precis som i verkligheten, men inte i form av att någon kastar handskarna varje gång det sker. Varje sen tackling och skott efter avblåsning lyckas reta upp någon. Och om du inte själv börjar mucka gräl gör datorn det åt dig.

Mindre realism

”NHL 14” rör sig märkligt nog bort från den realism som EA alltid eftersträvat. Jag tycker att det är ett misstag. Särskilt med tanke på ”Anniversary mode” som redan är mer arkadbetonat och betydligt lättare att sätta sig in i för nya spelare. Finliret har försvunnit och finterna har reducerats till en knapptryckning som nästan aldrig misslyckas i en-mot-en-situationer.

Målvakterna är å andra sidan förbättrade. Electronic Arts har äntligen fått dem att reagera realistiskt. De har svårt att göra räddningar när deras sikt är skymd, vilket går att utnyttja för att göra en hel del mål från distans. De är dessutom lättare att läsa, vilket har både för- och nackdelar beroende på hur bra de är.

Spellägen som ”Live the life” (vilket, oavsett vad någon försöker påstå, är ett mycket sämre namn än ”Be a pro”) är i teorin rätt intressanta men de blir gimmickbetonade och förlorar sin charm när nu förstår hur stapelsystemen – som mäter din popularitet hos tränaren, fansen, familjen och lagkamraterna – fungerar. Jag har länge känt att EA har ett intressant koncept här som de borde bygga ut till ett eget spel i sin fulla rätt. Det fungerar emellertid inte i sin nuvarande form. Jag vill gå på djupet medan spelet bara låter mig skrapa på ytan.

Onödiga förändringar

Är det ett ord som hänger i luften så är det ”onödigt”. Onödigt att låta fighterna och det fysiska spelet ta över på det här viset och förstöra rytmen. Onödigt att inte släppa ett spel med fler uppdateringar. Onödigt att förenkla klubbtekniken. Spelet är roligare mot mänskligt motstånd, men jag är rätt säker på att jag kommer fortsätta spela

istället om ett tag, när nyhetens behag har lagt sig.

”NHL 14” kommer jag att återvända till främst för den kärleksfulla hyllningen till ”NHL 94”, som i sig nästan är värd att köpa det för. Det är verkligen inget dåligt spel, men man måste ha i åtanke att den här serien har satt en skyhög intern standard att leva upp till.

Och det här är den första delen på väldigt länge som blickar bakåt mer än den blickar framåt.

Carl-Johan Johansson