Ständigt pågående hockey-revolution
Uppdaterad 2012-10-03 | Publicerad 2012-10-02
EA Canadas hockeyspel förtjänar framgångarna
SPORT Jag tänker iband på hur olika sportspel och plattformsspel behandlas av spelare.
Electronic Arts är ett företag som får mycket skäll, och gudarna ska veta att det är välförtjänt ibland. Men medan ingen någonsin skulle anklaga Mario för att leka omkring med samma plattformsmekanik i 15 år finns det en sorts aversion mot sättet som sportspelen har utvecklats. Eftersom de inte innoverar rent grafiskt längre möts de av rynkade näsor och okloka uttalanden som ”det är ju samma spel.”
Just i fallet med ”NHL” gör det mig tokig att höra, för jag vet att det inte är sant. Det som EA Canada har gjort med den här serien de senaste åren är inget annat än revolutionerande.
Om det inte syns utåt är det för att skillnaderna inte är ytliga. ”NHL 12” var svårt att skilja från ”NHL 11” på bild eftersom storheten bara gick att upptäcka i rörelse. ”NHL 13” är på ytan svårt att skilja från ”NHL 12” av precis samma anledning. EA Sports har fått en del kritik på senare år för att de tycks göra det minsta möjliga för att uppdatera sina största licenser. Många som inte spelar sportspel tror att det är samma upplevelse som stuvas ner i en ny förpackning år efter år.
Vad jag tror?
Jag tror att man skiter fullständigt i det om man heter Electronic Arts och ”NHL 13” just har haft den bästa inledande försäljningsveckan i seriens historia.
Realism, inte realism
Framförallt tror jag att de är medvetna om att de mår precis som de förtjänar just nu. ”NHL 13” är ännu en triumf för serien. Det driver mig ofta till vansinne, men jag är lika ofta stum av beundran inför ambitionen. Om det finns ett ord som summerar riktningen EA har tagit på senare år är det ”realism”. Väldigt många har väldigt länge förväxlat det ordet med visuell representation. När jag talar om ”NHL 13” i såna termer syftar jag emellertid inte på fotorealism – utan på hur det känns att faktiskt stå på ett par skridskor och bli tacklad av en 15 kilo tyngre back.
Electronic Arts gjorde länge sportspel som handlade mer om att simulera hur det är att se sport på tv än att utöva den i verkligheten. Ingen kan beskylla dem för det längre. I ”NHL 13” handlar allting – mer än någonsin – om hur spelarna rör sig på isen. Systemet kallas för ”True performance skating”. Det handlar kort och gott om att lära sig åka skridskor igen. Om hur svårt det kan vara att starta och stoppa och sedan få upp farten igen. Om hur illa det kan gå om man försöker dribbla utan att vara i balans. Om hur vikt och storlek dikterar spelstil. Det tar tid att få upp farten och när du väl har den är det svårt att göra hastiga svängar. Du kan till och med åka bakåt, vilket innebär att du aktivt måste styra dina spelare i rätt riktning. Spelet har rört sig bort från allt det automatiserade och uppenbara när du själv är i kontroll.
På samma vis har det valt att inta en mer aktiv roll för alla de spelare du inte kontrollerar.
De fyller på i det offensiva spelet om ytor öppnar upp sig, de täcker upp för framåtrusande försvarare, de pucklar på varandra i närkamper. I andra fall, som när de närmar sig målvakten, är de programmerade att undvika kollision och därmed utvisning. Spelets artificiell intelligens (eftersom det är Electronic Arts vägrar de förstås att kalla det för något så simpelt som ai och myntar istället begreppet ”EA Sports Hockey IQ”) är suverän.
En glimt av framtiden
Likt Jonas Högberg upptäckte i ”Fifa 13” är det också svårare att slå svåra eller hårda passningar, och framförallt att kontrollera dem. Men känslan när man väl lyckas! Det finns någonting djupt tillfredsställande i insikten att det här är ett spel som respekterar mig som spelare. Det låter mig kämpa för att bli riktigt bra, men det ser också till att skillnaden är tydlig.
Det finns ett par nya spellägen – bland annat ett intressant managerläge där man kan mäta taktikmusklerna mot riktiga motspelare online – och de briljanta Be-a-Pro och Ultimate Team är kvar från föregående år. Tyvärr är legendarer som Ray Bourque, Patrick Roy, Steve Yzerman, Chris Chelios, Börje Salming och Gordie Howe borta på grund av licensstrul, men kvinnliga storspelare som Angela Ruggiero och Hayley Wickenheiser har inkluderats vilket känns både klartänkt och kul.
Det är svårt att justera sig till det nya systemet till en början, spelare tycks åka i isen lite väl ofta och frågan är hur användbart ett läge som NHL Moments Live – som låter dig uppleva minnesvärda ögonblick från NHL-historien samt säsongerna 11/12 och 12/13 – egentligen är om det nu blir en lockout i höst. Men det där är detaljer. Vad vi ser just nu är en sportlicens som mår bättre än den nånsin gjort, och den är i händerna på ett företag som har en klar och tydlig idé om i vilken riktning de tänker ta den.
De senaste tre installationerna i ”NHL”-serien har bevisat att Electronic Arts vet precis vad de gör. ”NHL 13” är en hint om vad de kommer hitta på med nästa generations konsoler. Men framför allt är det den här generationens kanske bästa hockeyspel.
Carl-Johan Johansson