Inget kvar att hämta i ”Kingdom hearts”

Snåriga samlingen Kingdom hearts HD 1.5 remix gör inte mycket för att rädda serien

helskärm

ACTIONROLLSPEL Sju naglar i ögat och lika många år på sträckbänken. Det är mitt straff för att jag begick misstaget att falla för ”Kingdom hearts”.

Samtidigt som jag frustrerat väntat i ovisshet på ett eventuellt ”Kingdom hearts III” har jag hjälplöst sett på medan serien flippat ur alltmer. Verklighetsflykten in i Disneys och

färgsprakande världar har med sju sidospår reducerats till ett feberyrt skämt. Redan i originalet var handlingen virrig och löjlig. Men om man lät bli att tänka efter var det ändå ett behagfullt actionrollspel om oövervinnelig vänskap, att mogna och hitta sin plats i världen.

Sagor ur nytt perspektiv

Behållningen med huvudserien har dels varit den lättsmälta och mysiga handlingen, men även att få samarbeta med barndomens Disney-hjältar och se bekanta sagor ur nytt perspektiv. Sånär som på ett undantag existerar sidospåren bara för att mjölka och kärna vartenda litet öre ur serien. Det är därför vi har fått spel som ”Chain of memories”, där spelaren måste ta sig igenom världar som hör till det första huvudspelet, för att protagonisten Sora gått in i ett slott som fått honom att tappa minnet. Eller ”Coded” där Sora slåss mot buggar i en digitaliserad efterkonstruktion av, återigen, samma del av berättelsen.

Sorglig lättnad

”HD 1.5 remix” är en lättnad – av den sorgliga anledningen att jag inte behöver se seriens sömmar spricka ytterligare. Dessvärre gör samlingens sidospår mig påmind om hur enormt nystanet av värdelösa trådar växt sig. Från att protagonisten Sora i originalet skiljs från sina bästa vänner, tvingas iväg från sin födelseplats och sedan tar hjälp av Kalle Anka och Långben för att rädda dagen. Till att en uppföljare och sju sidospår senare även handla om systembuggar, amnesi och varelser utan hjärtan som rekryteras av ondskefulla organisationer.

Att förklara samlingens tre titlar är dessutom nästan lika krångligt som seriens handling. Den första, ”Kingdom hearts final mix”, är den tidigare japanexklusiva slutversionen av originalet. Den andra är en remake av Game Boy Advance-spelet ”Chain of memories” som fantasilöst döpts till ”Re:chain of memories”. Spelet förklarar vad som hänt mellan originalet och inledningen i uppföljaren. Och sist och definitivt minst betydelsefull är ”358/2 days”, vars innebörd jag knappt kan förklara för mig själv.

Fantastiskt att återuppleva

Originalet är och förblir ett av mina favoritspel. Att få återuppleva det med skarp grafik som byggts om från grunden till Playstation 3 känns fantastiskt. Men nästan omedelbart blir jag rastlös av att sätta min fot i numera förbrukade platser som Underlandet, Traverse Town och Destiny Island. Det är tyvärr också svårt att finna någon tröst i ”Re:chain of memories” – hd-versionen av ett fullständigt värdelöst gammalt Gameboy Advance-spel. Transformeringen från pixelgrafik till högupplösta polygoner må vara imponerande, men handlingen är så tunn och det kort-baserade stridssystemet så malplacerat att spelet knappt hade något existensberättigande till att börja med.

Svårast att genomlida är dock ”358/2 days” – ett två timmar och 50 minuter långa icke-interaktiva bildspel. Square Enix har nämligen nöjt sig med att enbart slänga in Nintendo DS-spelets filmsekvenser och förklara resten av handlingen med stillbilder och rullande text.

Bortom all räddning

”HD 1.5 remix” är talande för hela serien. Originalet kommer charma nya spelare lika mycket som de två resterande spelen kommer skrämma bort dem. Och för mig som har ägnat hundratals timmar tillsammans med Kalle Anka och Långben finns det inget kvar att hämta.

Ändå är det knappt jag vågar se fram emot ”Kingdom hearts III”, nu när serien redan misshandlats bortom all räddning. När teasern äntligen visades upp på E3 slogs jag av en tragisk insikt: att jag med största sannolikhet kommer ha väntat närmare en tredjedel av mitt liv – på att få mitt hjärta krossat.

Kerstin Alex