Frejdigt fps med tveksamt budskap

Våldsamt spektakulära Far cry 4 roar fps-fans – och upprör djurvänner

helskärm

FPS Han har varken clownsmink eller SS-uniform, men det råder inga tvivel om vilka filmskurkar ”Far cry 4”-diktatorn Pagan Min har att tacka för sin tillkomst.

Tyvärr kan han inte på långa vägar mäta sig med dem.

Heath Ledgers Jokern är en oförutsägbar nihilist, Christoph Waltz Hans Landa en karismatisk sociopat. Av någon anledning valde Ubisoft att slopa både oförutsägbarheten och karisman när de skrev Pagan Min.

Min styr det Nepal-inspirerade, fiktiva landet Kyrat med järnhand. När ”Far cry 4” inleds kidnappas den till Kyrat återvändande protagonisten Ajay Ghale av den blonderade diktatorn, men räddas kort därpå av revolutionsgardet. Ghale tar till vapen för att hjälpa sina nya vänner befria Kyrat.

Härmar ”Inglorious basterds”

Och när vi får återse Pagan Min igen är det i ett meningslöst och långtråkigt tv-tal och i en meningslös och långtråkig pastisch på inledningsscenen från ”Inglorious basterds”.

Att berättelsen är trivial är en sak, men det är alarmerande att Ubisoft lyckas ladda den med så få spänningsmoment. De moraliska val där man ombeds välja väg för revolutionen är till en början ganska roliga: värna om kulturarv och mystiska gamla trosläror eller odla opium och krossa patriarkatet? Förutom att valen genererar olika sorters uppdrag mynnar de dock inte ut i något intressant – om man bortser från att läget inom revolutionsgruppen till slut blir så infekterat att man måste rensa upp i de egna leden.

Oändliga monologer

Poängen som spelet gör, och som Pagan Min gladeligen stavar ut för oss i ännu en oändlig monolog, är att det är etiskt krävande att befinna sig i toppen av näringskedjan.

Det är dock något som aldrig återspeglas i Ajay Ghale. Han är torrare än Gobiöknen och visar följaktligen nästan aldrig några känslor. Till skillnad från föregångarens förgrundsfigur som halvvägs in i spelet började gasta om hur kul det var att sätta eld på saker med en eldkastare är Ghale en så typisk spelhjälte att man vill slänga honom åt tigrarna.

Och det kan man. Kyrat är ett mycket vackert land; en prunkande dalgång belägen i Himalayas bergsmassiv som det vore en puttrande gryta nedstucken i snön. Ubisoft har, vanan trogen, fyllt kungariket med demonmasker att hitta, propaganda-affischer att riva ned, radiotorn att bestiga och exotiska djur att göra plånböcker av.

Hån mot djurvänner

Den sistnämnda detaljen var osmaklig redan i ”Far cry 3”, och känns ännu lite värre här. Det är lite av ett hån mot djurvänner att man till exempel behöver döda fyra asiatiska noshörningar för att få plats med mer slantar i sin pengapung.

Då är det roligare att rida en elefant in i ett fiendeläger och stampa ihjäl motståndet. Och ännu bättre blir det givetvis med en kompis i släptåg. Co-op-läget är den bästa slapstickunderhållningen jag varit med om sedan ”Octodad”. Oavsett om man åker minihelikopter över en stillsam sjö – den ena spelaren bakom spakarna i helikoptern, den andra vilt svingande i en lina under den – eller stormar fram i ett bossfort körandes en tuk-tuk ligger gapskrattet alltid nära till muns.

Bättre online

De halvtrista sidouppdragen gynnas också av onlinesällskap, men bara till en viss gräns. Att eskortera lastbilar och rädda gisslan är egentligen bara kul första gången, sedan vet man vad som väntar. Och de lite mer intrikata storyuppdragen måste klaras av mol allena.

Dessa involverar bland annat resor till Himalayas toppar där man måste använda syrgasmask och pårökta drogtrippar där man jagas av arga björnar. Drömlandet Shangri-La är ett starkt kort rent visuellt med sin rödblommiga färgskala, men ur ett gameplayperspektiv är det inte särskilt anmärkningsvärt.

I slutändan spelar det mindre roll. Det finns mycket som inte är särskilt genomtänkt i ”Far cry 4”: historieberättandet, skurkens ointressanta manér och de banala sidouppdragen som bara finns där för att ge sken av mervärde. Men vad gör det när man kan kasta sig ut från en klippa och glidflyga genom luften sida vid sida med en kompis?

Glädjeskriken når längre än jag någonsin hade vågat hoppas på.