Bullrigt fps med sjukdomsinsikt

Far cry 3 lyckas hålla kvar intresset med enkla grepp

FPS Det tar tre sekunder innan jag bestämmer mig för att jag ogillar ”Far cry 3”.

Det inleds med ett videomontage av några unga amerikaner som semestrar någonstans i Sydostasien. De hoppar fallskärm, åker runt i motorbåtar och drar omkring på flashiga klubbar. De verkar vara fruktansvärt irriterande karaktärer. De står på en strand och fistbumpar varandra samtidigt som de skriker någonting om tequila och äventyr. På mindre än en halv minut lyckas de bocka av alla teen drama-stereotyper som någonsin uppfunnits. Jag funderar ett tag på att stänga av.

Men någon annan hinner före.

Det visar sig att sekvensen egentligen är en video som spelats in på en smartphone och hållits upp mot Jason Brody, protagonisten i spelet. I själva verket befinner sig Jason i en bur i ett piratläger. Mannen som håller i telefonen och grinar mot honom heter Vaas och berättar att han tänker slå Jasons liv i spillror. Han är någon sorts smugglare som sysslar med allt från droger till trafficking – särskilt av turister som är tillräckligt dumma för att komma i närheten av de tropiska syskonöarna som kallas Rook Islands. Ett par minuter senare har han hunnit skjuta Jasons bror i halsen, jagat Jason själv genom en snårig djungel och tvingat honom att kasta sig utför en klippa mot vad som ser ut att vara en säker död.

Istället överlever han, och fiskas upp av ett gäng rebeller som beväpnar honom och låter honom ta del av sitt folks mystiska ritualer. Ritualer som, påstår de, ska hjälpa honom att finna inre styrka för att rädda sina vänner som fortfarande hålls fångna av Vaas och hans pirater.

Spektakulär gestaltning

”Far cry 3” är en typisk stor, bullrig förstapersonsskjutare på många vis, men jag slås gång på gång av hur mycket det finns i spelet som håller kvar mitt intresse. Ubisoft har inte bara försökt skapa ett spännande äventyr – de har experimenterat flitigt med sättet som det presenteras på. Ibland sker det genom raka flashbacks i drömmar, men lika ofta är det minnen som Jason återupplever under droghallucinationer. Vid ett tillfälle blir han exempelvis påverkad av rök från hallucinogena svampar i en underjordisk grotta och rör sig framåt genom ett dimhölje samtidigt som palmer och färgglada hus börjar skjuta upp ur marken och fragmentariska röster ekar i hans huvud.

Den mentala karaktärsutvecklingen är också intressant. Andra människor kommenterar då och då att Jason verkar gå igång på allt våld i takt med att han blir allt djupare involverad i stridigheterna på Rook Islands. Spelet låter bli att göra några stora moraliska poänger av hur våld är hemskt och fel – vilket är rätt klarsynt med tanke på att det sporrar mig att ta livet av fler människor än det bor i hela Luxemburg – men det vilar ändå ett drag av sjukdomsinsikt över alltihop. En sorts kommentar till hur vi ständigt hetsas att begå de vidrigaste handlingar i spel utan att någonsin behöva stanna upp och reflektera över dem.

Det finns ett fantastiskt uppdrag där man måste bränna ner ett par enorma marijuanaodlingar med en eldkastare. I samma ögonblick som de första lågorna börjar slå upp i grödorna dyker Damian Marleys dubstepmonster ”Make it bun dem” upp i bakgrunden och ramar in scenen. Musiken pumpar i öronen på full volym samtidigt som Jason börjar bli allr mer påverkad av ångorna. Att använda krypskyttegeväret är helt omöjligt eftersom siktet rör sig över hela skärmen. Allting gungar. I nästan tio minuter. Och det är här som Jason för första gången börjar tappa greppet på riktigt. När han plötsligt börjar yla av upphetsning och ropar någonting om hur cool eldkastaren är känns han ganska långt från den vettskrämda figur som fick panik av att överhuvudtaget se en kniv i början av spelet.

Utan att avslöja för mycket är det här ett hål som Jason kommer försvinna allt djupare ner i. Hans motiv vandrar från att rädda sina vänner till ren och skär hämnd.

Storslagen historisk fiktion

Den andra stora poängen med ”Far cry 3” ligger i de fantastiska saker som det målar upp visuellt. Det finns en skönhet och historisk fiktion i miljöerna som gradvis öppnar sig. Öarna är både vackra och enorma, även om det till en början inte finns så mycket mer att göra än att klättra i torn, jaga djur för att skapa bättre utrustning och rensa ut piratläger. Istället är det storyn som öppnar upp deras hemligheter för oss. Under dess gång kommer vi exempelvis att hinna bekanta oss med historien kring Zheng He, en av kolonialhistoriens största och mest bortglömda figurer.

He var en admiral i den kinesiska flottan som chefade över den största marina expedition världen någonsin skådat. Han ledde över 300 skepp och 28 000 soldater på nästan ett dussin expeditioner till södra Asien, Mellanöstern och Afrika under 1400-talet för att utpressa främmande kulturer på rikedomar och samla ihop coola djur (han höll med andra ord på med Pokemon cirka sexhundra år innan det blev populärt). Han har i efterhand liknats vid Kinas motsvarighet till Christofer Columbus. De kinesiska myndigheterna förstörde av okänd anledning kort därefter alla dokument de kom över som beskrev Zheng Hes räder och han själv sjönk undan i glömska. Fram tills de första åren av 1900-talet när en biografi släpptes som baserades på nyfunna historiska beskrivningar av hans framfart.

I ”Far cry 3” finner vi ruiner från några av Hes plundringståg. En av hans närmaste män, en figur som kallas för Lin Kong, har uppenbarligen letat efter någonting djupt under jorden på Rook Islands. Hela ön kryllar av urholkade grottor fulla av sulfursjöar och underjordiska kinesiska tempel som huggits ut ur berget strax under små hål i grottaket varifrån solljus och häckande fåglar väller in. Det är scener som skulle kunna vara hämtade ur en Jules Verne-roman. Känslan av att sätta sin fot där ingen annan människa har varit på hundratals år har överförts väldigt väl från de äventyrsromaner som tjänat som uppenbar inspiration. Här och var påminner spelupplägget rentav om ”Indiana Jones”. Jason tvingas i sin jakt på magiska artefakter att fly från fallande klippblock, sjunkande tak och brinnande hus.

Multiplayer en besvikelse

Jag har roligare med ”Far cry 3” än jag haft med någon storbudgettitel på väldigt länge. Det vågar inte riktigt ta ut svängarna och bli mer

än traditionell förstapersonsskjutare, men det sprudlar ändå av kreativitet och livfullhet. Det är fullt av färg och form som ständigt lockar ögat. Det är lätt i de ögonblicken att förlåta den hemska svenska menyöversättningen som missar alla puns och ideomatiska uttryck, buggar som gör simningen till ett helvete och alla meddelanden som konstant dyker upp på skärmen och bryter illusionen spelet försöker bygga upp.

Det finns, som i de flesta moderna fps, ett par olika

också. Det har varit svårt att få tag i motståndare eftersom spelet fortfarande inte är ute i skrivande stund, men onlinelägena är av allt att döma inte särskilt roliga särskilt länge. Firestorm och Transmission är de två stora attraktionerna. Båda är twistade varianter på capture-and-defend-upplägget.

Ett co-op-läge som är designat för fyra spelare samtidigt skryter om en helt ny storyupplevelse men i själva verket är det mest några målorienterade uppdrag som är skapade för att ge ai-motståndarna enorma fördelar. Det går överhuvudtaget inte att utforska öarna man ser i enspelarläget tillsammans med andra, vilket i sig hade varit mer värdefullt. Jag tröttnar kvickt på det.

Storyläget är poängen

Det är uppenbart att det istället är i storyläget som den stora behållningen ligger. Det är dit jag återvänder gång på gång. Trots att jag har enorma problem med modern AAA-speldesign hittar jag ständigt saker som jag gillar i den här världen. Hela spelet är en välkommen kontrast till hur förstapersonsskjutare brukar vara. Det finns ambitioner här.

”Far cry 3” ger alla som bara vill ha snabba kickar gott om saker att skjuta på både offline och online, men det finns en annan sida av det också. En som vecklar ut sig långsamt och är långt mer intressant. Som ber mig att stanna upp och beundra storheten i sceneriet och låter mig upptäcka platser jag inte sett förut. Och det är i de ögonblicken som ”Far cry 3” vinner över mig på sin sida.

Där andra spel av den här typen brukar tappa mitt intresse efter några timmar gör det tvärtom. Det får mig mer intresserad. I takt med att Jason blir mäktigare och mer äventyrslysten blir han också allt svårare att sympatisera med.

Och i samma ögonblick förvandlas han från en fiaskoartad karaktär som nästan fick mig att stänga av innan äventyret hunnit börja till en av huvudanledningarna till att jag fortsätter spela.

Carl-Johan Johansson