Oemotståndlig njutning
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2003-05-02
Det är lätt att se ett nytt ”Zelda”, tidernas mest klassiska spelserie, med alldeles för kritiska ögon.
Vi spelar en liten alvpojke som enligt tradition en dag kläs ut som den legendariske hjälten Link. Men hans syster rövas bort och ”Link” drar rätt sorglöst och naivt ut för att rädda henne.
Det är ingen stark början och inte riktigt berörande. Även om seriegrafiken – ”cel-shading” – ibland är bedårande mysig saknar jag ofta mer uttryck i minspel och rörelser. Och figurerna borde haft röster.
Men så slutar jag kräva mirakel och börjar njuta av ”Wind wakers” rent fantastiska, varierade innehåll.
”Link” seglar över haven, upptäcker öar, fäktas, svingar sig i änterhake, glidflyger med löv, kastar bumerang och slåss mot de mest otroliga jättefiender. I borgar och grottor finns nya gåtor i nästan varje rum, ofta mästerligt konstruerade. Med självklara lösningar när man väl kommer på dem.
Här finns som alltid massor av sidouppdrag och mängder av hemligheter att upptäcka. Men ledtrådarna är många och det känns klart lättare än tidigare spel.
”Wind waker” är inte ett maffigt, episkt äventyr. Men det är på så många sätt så totalt överlägset de flesta andra spel. I sin nivådesign, i sina oväntade påhitt, i sin problemlösning. En mängd förtrollande delar som sammantaget blir en oemotståndlig njutning.
Henrik Rudin