”Beyond” är bättre än det borde vara

Banalt, grunt och klyschigt – men räddas av den enkelspåriga konkurrensen

ACTIONÄVENTYR Det här är en sågning. Men det är inte en sågning av ”Beyond”.

Jag tycker nämligen att det är otroligt underhållande. Det placerar mig i olika situationer och låter mig göra olika saker, det låter mig utforska atmosfäriska platser och interagera med karaktärer som har ganska intressanta saker att säga.

Kryddat med klyschor

Så vad är då detta en sågning av?

Jo, det är en sågning av alla de spel som, i jämförelse, får ”Beyond” att kännas unikt. Som låter det vara ensamt om de här fullständigt grundläggande berättarteknikerna. Som fortfarande tycker att det funkar jättebra att helt hänga upp sina historier på monoton, repetitiv spelmekanik. Som lyckas få någon som

att framstå som det här mediets store berättare.

För herregud, han är verkligen ingen skicklig manusförfattare.

, i viss mån

och i stor mån ”Beyond” är fyllda med Hollywood-klyschor, trötta twistar och ansträngda finaler, gärna kryddade en med stor skopa mumbo-jumbo. Men samtidigt innehåller de här titlarna många av de mest minnesvärda scenerna i spelberättandets historia. Och det beror på att Cage är en av de få som åtminstone har de grundläggande pusselbitarna på plats.

Den här gången har han tagit i ända från tårna. Med hjälp av sin påkostade motion capture-studio och skådespelare som Ellen Page och Willem Dafoe vill han berätta en människas hela levnadssaga.

En stor styrka

Hon heter Jodie Holmes och hennes liv definieras av att det är knutet till en annan själ, som befinner sig någonstans mellan de levandes och de dödas världar. Jodie är helt enkelt hemsökt – av någon som bara vill henne väl, men vars närvaro skrämmer bort alla andra människor. Och det här låter Cage oss uppleva, genom att göra mängder av nedslag i viktiga episoder ur hennes liv. Scenerna utspelar sig i icke-kronologisk ordning – i ena stunden är Jodie vuxen och jagas av CIA, i nästa är hon ett barn som tvingas medverka i något slags parapsykologiskt experiment. Rent kontrollmässigt påminner det väldigt mycket om ”Heavy rain” – mycket av interaktionen sköts fortfarande med så kallade quick time events – fast med en markant skillnad. Man kan nästan när som helst lämna Jodies kropp och sväva omkring som den här andra själen. Man svävar genom väggar och tjuvlyssnar på folks samtal, man manipulerar objekt och man gör allt för att hjälpa henne. Men allt man gör tar istället Jodie längre och längre bort från den värld hon helst av allt vill tillhöra – de vanligas.

Historien som träder fram innehåller (sannerligen) många svagheter, men också en allt överskuggande styrka: den nöjer sig inte med att presentera en enda situation – ”arg man befinner sig i väpnad konflikt med fiender” – utan låter en istället göra mängder av saker. I ”Beyond”  får man uppleva hur det är att vara en osäker tonåring på en hemmafest, man får vara en uttråkad liten flicka som utforskar sitt hus en julmorgon, man får leva som hemlös under en motorvägsbro, medan vinden och kylan sätter naglarna i ens skinn.

Banalt tankegods

Det är inte förutsägbart, det är inte monotont – det får mig, spelet igenom, att känna förväntan och förundran över vad jag ska få uppleva härnäst.

Missförstå mig inte – jag önskar att jag levde i en värld där jag kunde ge ”Beyond” två plus och sucka över saker som grund karaktärspsykologi och banalt tankegods. Men jag lever inte i den världen. Jag lever i en värld där spelskapare fortfarande inte kommer i närheten av spelens potential som berättarform, en värld där definitionen av en spelhistoria fortfarande är att man slänger in några dialoger och mellansekvenser bland alla timmar av hoppande och skjutande.

Och i en sådan värld är det omöjligt att såga ”Beyond”.

Johan Martinsson