Ubisoft har skapat ett underbart skräckspel

ZombiU tar skräcken till paniska nya höjder

SKRÄCK Första gången det händer är jag på väg till en matbutik.

Jag har mosat varenda zombie jag stött på när jag metodiskt kryssat fram längs Londons demolerade gator, men ändå har ett krypande obehag letat sig in under huden. När jag står framför butikens bakdörr är jag övertygad om att något hemskt väntar där inne. Jag öppnar dörren – och inbrottslarmet går igång. Bakom mig hörs plötsligt en hel kör av stönande fasor, och när jag rusar in i hallen gör jag det rakt in i famnen på en kvinna som vill begrava sitt ruttnande ansikte i min skuldra.

Jag förlorar fattningen. Paniken slår ner som en hammare och jag svingar vilt omkring mig med mitt kricketträ. Stressen pumpar ut i kroppen med samma frenesi som mitt blod pumpar ut ur den. Jag dör.

Scanna som i ”Metroid prime”

”ZombiU” är spelet jag önskade att ”Resident evil 6” var.

Det är survival horror – på riktigt. Det tvingar dig att hushålla med ammunition, omsorgsfullt undersöka din omgivning och förbereda dig själv in i minsta detalj inför varje ny sammandrabbning. När man väl blir trängd är det nästan alltid kört; hjärnan frikopplas, musklerna stelnar, ögonen flackar. Skräck gör dig väldigt, väldigt dum.

Mycket av den säregna stämningen kommer sig av det finurliga användandet av Wii U-paddan. Den lilla skärmen används både som karta, inventarieförråd och som ”Metroid prime”-scanner, med vars hjälp man kan se i mörkret och hitta kodade meddelanden. Zombierna dyker upp som små röda prickar på kartan när man kommer tillräckligt nära dem, vilket är ett viktigare vapen än alla kricketträn i världen.

Tricket är att bara ta sig an en zombie i taget. Så fort två eller (gud bevare) fler fått korn på dig är det alltför lätt att tappa greppet. Skjuta lite för många skott. Glömma bort kartan. Och dö.

En enda chans

När man dör i ”ZombiU” är man nämligen död för gott. Spelar man hardcoreläget innebär det att man måste börja om från den absoluta början. Tar man sig an det lite snällare normalläget iklär man sig istället rollen som en helt ny överlevare varje gång man förlorat ett liv. Enda sättet att återfå din utrustning är att återvända till stället där din förra inkarnation föll offer för zombieviruset – och slå in skallen på ditt vandrande lik.

Trots ett överflöd av kroppsvätskor är de audiovisuella intrycken överlag subtila och genomtänkta. Ljudbilden är utmärkt; inte så mycket för zombiestönen utan för de sjukt nerviga närvaroljuden. Ibland hör man någon tappa ett järnrör långt, långt borta i kloakerna eller någon skrika dämpat. Och när man själv ger sig i kast med de odöda både flämtar och flåsar ens karaktär – för att inte tala om det nervösa skratt som ackompanjerar nådastöten.

Gastkramande atmosfär

Den där psykbrytkänslan går igen i smutsen som lagt sig som en extra hinna över ”kameralinsen”, och som framträder i starkt ljus. Vilket verkligen inte sker ofta – ”ZombiU” sväljer ljuskällor som ett svart hål sväljer materia. Ficklampan man använder för att ta sig fram tycks hela tiden sjunga på sista versen. Precis som världen omkring en.

Ubisoft har skapat ett underbart skräckspel. För den som vill finns här en hel del saker att klaga på – buggar, återanvänd nivådesign, en väl tillbakalutad story – men det unika upplägget och den gastkramande atmosfären slår effektivt ner alla käftande frågetecken.

Kanske markerar till och med det här året en vändpunkt för zombien. I åratal nu har den varit reducerad till okomplicerad måltavla, men tack vare spel som ”The walking dead”, ”DayZ” och ”ZombiU” är dess status som fasansfull och ostoppbar fara återställd.

För det är ju inte för att zombien är äcklig som vi fruktar den, det är för att den symboliserar det yttersta och slutgiltiga hotet: döden.

Och det är också det som gör ”ZombiU” så oemotståndligt: löftet om döden. Din död.

Jonas Högberg