”Blood dragon” dryper av ironi

Ubisofts Far cry 3-spinoff inspireras av 80-talets b-filmer

FPS (Den här texten innehåller spoilers om ”Far cry 3”. Om du inte spelat det läser du vidare på egen risk.)

Vad handlade egentligen

om?

Om du frågar Jeffrey Yohalem, som skrev spelet, kommer han att svara att det är en satir över spelbranschens besatthet av våld som för varje uppdrag lät protagonisten Jason Brody sjunka allt längre in i en maktfantasi där han själv är den ultimata hjälten. En mental resa som kulminerar med att han så småningom skär halsen av sin flickvän för att fullborda sin spirituella förvandling till krigargud. På vägen krossar den mängder av inkörda troper och spegelvänder klassiska scenarion för att få oss att ifrågasätta berättarmässiga klichéer. Det är en satirisk kommentar till spelkulturen som glatt gör en poäng av vad man i akademiska termer brukar kalla för ludonarrativ dissonans: scenarion där spelarens handlingar är i konflikt med berättelsen.

Spelarna fattade inte

Frågar du de flesta som faktiskt spelade det kommer de svara att det handlar om att skjuta hundratusentals pirater och flå utrotningshotade djur så att du kan bära med dig mer utrustning. Den enda lärdomen de lyckats ta fasta på är att tigerpälsar duger utmärkt om du ska tillverka en ny granatsele. Att bara en utrotningshotad vithaj går att sy en extra stor plånbok av.

Problemet med ”Far cry 3” handlade om att det inte lyckades kommunicera sin kritik på ett vettigt vis. Spelarna fattade helt enkelt inte. På sin höjd noterade de Brodys radikala förvandling i slutskedet, men varför skulle de ifrågasätta någonting av själva strukturen i spelet när den är så lik vad AAA-spel normalt matar oss med?

Ubisoft underminerade de flesta av manuspoängerna när de gick och skapade en stor, bullrig shooter vars främsta poäng var ett beroendeframkallande krigssystem. Det går inte att göra ett spel som både kritiserar övervåld och samtidigt uppmuntrar dig till att mörda ofattbara mängder av människor.

Skulle inte sticka ut i ”Bad dudes”

”Far cry 3” hade andra kvaliteter, men för Yohalem var de sekundära. För honom var spelet en reflektion över våldskulturen som ställde svåra frågor till publiken. Han har tillbringat det senaste året med att försöka klargöra de här sakerna i intervjuer och på Twitter. Han kunde inte fatta att spelet misstolkades så grovt.

Det här är själva anledningen till att ”Far cry 3: Blood dragon” överhuvudtaget existerar.

”Blood dragon” är ett fristående spel som, precis som ”Far cry 3”, handlar om underhållningsvåld, men den här gången är berättelsen så drypande ironisk att ingen överhuvudtaget kan tro att Ubisoft menar allvar. Hela spelet är gestaltat som en b-film av 80-talssnitt, från det chockrosa typsnittet till den klassiska actionfilmspremissen. Referenserna sträcker sigfrån Arnold-kalkoner som ”Commando” till erkända verk som ”Apocalypse now”. Estetiskt påminner det lite grann om ett magnetskadat vhs-band. När du blir beskjuten börjar bilden flimra och hemsökas av statiska vågor. Mellansekvenserna är gestaltade i 8-bitsgrafik och skulle inte sticka ut för mycket i spel som ”Bad dudes”.

Stjäl från ”Rovdjuret”

I en inledande sekvens som spelet stulit direkt från ”Rovdjuret” får vi skjuta sönder ett fort med hjälp av en minigun monterad på en helikopter till tonerna av Little Richards ”Long tall Sally”. Därefter fistbumpar de två machomännen varandra i det röda ljusskenet inuti helikoptern och ropar något om ”motherfuckers” innan de landar mitt i en Vietnam-liknande djungel full av cyborger som väntar på att utplånas.

”Press A to demonstrate your ability to read” står det i en ruta på skärmen direkt när jag kliver ut ur helikoptern. Därefter följer en kort tutorial där en röst över komradion förklarar hur vi bär oss åt för att hoppa samtidigt som den gör en systemcheck. Karaktären jag styr svär högljutt och utbrister: ”I just wanna kill things, damnit.” Men eftersom han är två tredjedelar maskin –  och de delarna ägs av armén – han har förstås inget annat val än att lyda. Han är den perfekta avataren. Han heter Rex Power Colt och röstskådespelas av Michael Biehn (och blotta faktumet att Ubisoft faktiskt har castat den gamla ”Terminator”-stjärnan i spelet gör mig mjuk i hjärtat).

Sjukt läckert

Den främsta kopplingen mellan ”Blood dragon” och ”Far cry 3” är rent tematisk. De fungerar på ungefär samma sätt spelmekaniskt men utspelar sig i två vitt skilda världar. Fienderna är den här gången cyborger, storyn går ut på att hindra dem från att förslava alla människor och den självlysande rosa horisonten som påminner om att det här är en värld i efterdyningarna av ett kärnvapenkrig.

Rent visuellt är det ett sjukt läckert spel. Men det lider samtidigt av ett stort problem. ”Community”-skaparen Dan Harmon satte fingret på det i ett avsnitt av sin podcast: problemet med b-filmer idag, menade han, är att de är undantagslöst ironiska. Till skillnad från b-filmerna på 80-talet, som trodde att de var ”riktiga” filmer, är de som görs idag fullt medvetna om att de är idiotiska. Och det innebär att det är förtvivlat svårt att hitta någonting där som är värt att ägna tid åt. När allting bara är ett drygt skämt förlorar det sin charm. Ironin blir som en sköld mot all kritik. Är storyn kass? Är karaktärernas motivation luddig? Är effekterna billiga? Det är ju precis det som är meningen.

Ett spelbart skämt

I ”Blood dragon” blir det för mycket ironi för dess eget bästa. Precis som föregångaren har det ett utmärkt spelsystem, men det saknar de flesta av de saker som gjorde både Jason och Rooks Islands intressanta för mig. Istället har det en sci fi-värld som är ett enda stort hopkok av de definierande dragen från 80-talskulturen. Känslan av att jag spelar genom ett ganska uppenbart skämt är ständigt närvarande. Att jag är medveten om att det dessutom är på min egen bekostnad gör inte saken bättre. ”Blood dragon” visar vad spelarna som inte förstod ”Far cry 3” missade, och det gör det genom att vräka poängerna i ansiktet på dem. Det gör sig gång på gång lustigt över hur dumt dess eget upplägg är.

Lekfull illustration

Det är en lekful illustration av vad som skulle hänt om Ubisoft hade släppt alla pretentioner och gjort ett typiskt tv-spel av ”Far cry 3” istället. Ett spel där karaktären ger fienderna fingret om du trycker på fel knapp, vilket också summerar inställningen som utvecklarna har till verket. ”Du ska inte ta det här på allvar”, betonar de gång på gång. Inte för att det finns någon risk för att någon verkligen gör det. Problemet är ju att det, precis som Tarantinos och Rodriguez ”Grindhouse”-projekt, aldrig blir mer än en ironisk blinkning till ett fenomen som egentligen fungerade enbart eftersom det saknade all form av självdistans. ”Blood dragons” stora fördel är samtidigt dess stora nackdel.

Å ena sidan är det svårt att inte uppskatta ett spel som innehåller Michael Biehn, cyborger och jättelika, laserskjutande drakar. Å andra sidan är det förvånansvärt lätt att glömma dem igen så fort man stängt av tv:n.

Carl-Johan Johansson