Här har de sitt liv

Söta, nyinflyttade Ebba har hållit mig sällskap till långt in på natten den senaste tiden. Nyligen blev hon befordrad till polisassistent och slapp det jobbiga nattpasset som ställde till med kaos i hennes sociala liv. Tyvärr har Ebbas förhållande med Max gått lite saggigt på sistone. Han är en jobbig slarver som inte städar efter sig när Ebba har fixat fin middag. I stället har Bettan flyttat in. De båda rumskompisarna trivs kanonbra ihop och bara Bettan får ett bättre jobb ska de nog få råd att bygga till en veranda till huset. The sims är en milstolpe i datorspelens värld. Och helt enkelt suveränt. Spelidén är enkel, men ack så utmanande. Det är du som har ansvaret för datorsimulerade människor, av spelmakarna kallade ”simmar”. Simmarna kan visserligen göra rätt mycket på egen hand men behöver oftast en fast hand som säger åt dem att sköta sig. I början är det närmast en omöjlig uppgift, då de mest vardagliga bestyr kan ställa till det. Figurernas humör är en känslig balansgång mellan faktorer som hunger, hygien och socialt umgänge. Och rätt som det är börjar vasken läcka eller matlagningen går överstyr och köket börjar brinna. Du måste jobba och tjäna pengar - men också få tid till kul fritid. När du får koll på behoven kan du verkligen börja bygga din figurs karriär och liv. Men att sedan ta steget till att ta hand om en hel familj är att tigga om utmanande bekymmer. Jag har aldrig tidigare stött på ett spel där jag känner så starkt för figurerna. Det är fånigt, men känns riktigt naturligt, att ta fram spelets kamera och föreviga Max och Ebbas romantiska middag till fotoalbumet. Som alla nya spelidéer har The sims naturligtvis en del brister. Men de blir futtiga i helhetsupplevelsen. Det här borde alla se, det här är historia redan nu.

Henrik Rudin