”Shadow fall” är inte vad genren behöver

Nya Killzone till PS4 har ett intressant tema – men tråkigt förutsägbar spelmekanik

FPS Förstapersonsskjutaren behöver en spark i röven.

Kanske är det de båda kommande 2014-jättarna ”Destiny” och ”Titanfall” som har det som krävs för att väcka liv i genren igen.

”Killzone: Shadow fall” har det hur som helst lika lite som Russell Brand har taktkänsla.

Undermålig symbolik

Guerrilla Games har kastat precis alla pretentioner åt sidan och skapat ett så skakigt klichébygge att det skulle rasa ihop som ett korthus om de hade berett plats åt en enda nedrig skurk till. Detta trots ett intressant tema – med fientliga utomjordingarna Helghast som förlorade sin hemplanet i ”Killzone 3”, och vars överlevare tillåtits kolonisera halva den mänskliga staden Vekta City. En gigantisk mur separerar nu de båda folken.

Tanken är att historien ska spegla kalla krigets bittra spionerier och Berlinmurens rent fysiska manifestation av ”vi mot dem”-begreppet, men eftersom Guerrilla har svårt för subtiliteter förlorar de sig raskt i övertydligt dubbelspel och undermålig symbolik.

Grafiska problem

Vad värre är – spelet är ungefär lika underhållande att spela som storyn är raffinerad. Trånga korridorer, ointressanta vapen och stundtals förvirrande bandesign borgar för en slätstruken spelupplevelse, som bara marginellt förhöjs av möjligheten att använda en flygande robotpolare som tillfällig sköld, eldunderstöd och linbana.

Den så omtalade nästagenerationsgrafiken har också sina problem. Rent tekniskt är ”Killzone: Shadow fall” snyggt, men i sin iver över att visa upp de grafiska fördelarna med Playstation 4 har Guerrilla snöat in på ljuseffekter så till den grad att jag faktiskt kommer på mig med att längta tillbaka till ettans grådaskiga mörker.

Jag längtar tillbaka till något annat också.

En tid då förstapersonsskjutaren hade förmågan att överraska.