Välkommen till Vegas
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-10-21
Fallout: New Vegas är briljant – för den som inte redan tröttnat
ACTION/ROLLSPEL Det finns ett par väldigt enkla sätt att bli avskydd i spelvärlden. Bethesda prickade in allihop samtidigt när de köpte ”Fallout”-licensen från Interplays konkursbo 2006.
Det finns få spelserier som haft så rabiata fans som ”Fallout”. För att förstå ”New Vegas” måste man inse det. Interplay-divisionen Black Isle Studios var i slutet av nittiotalet en av de bästa pc-spelutvecklarna i världen. ”Fallout” var deras kronjuvel. När de gick omkull var det lika mycket en effekt av Interplays usla ledning som ett resultat av den sviktande pc-försäljningen under en tidpunkt då konsolerna växte sig starkare än någonsin. Med sig i graven tog de ett ”Fallout 3” som aldrig hann släppas.
Det var under de omständigheterna som Bethesda kom in i bilden och köpte licensen. Inte nog med att de plötsligt skulle tjäna pengar på en spelserie som inte var deras – de frångick också allting som gjorde den unik i fansens ögon. Deras spel var helt i 3D och utspelade sig i förstaperson istället för ur en top-down-vy. Det var i praktiken en shooter istället för ett textkommandostyrt rollspel. Och, framförallt: de prioriterade konsolspelarna. De som dödade Black Isle till att börja med.
”Fallout 3” var ett av de absolut bästa spelen som släpptes under det gångna årtiondet, men det satt hårt inne för många att erkänna det. Några som däremot kvickt insåg briljansen var Obsidian Entertainment – ett företag som startades av de gamla Fallout-producenterna när Interplay gick omkull. Det är det företaget som ligger bakom ”Fallout: New Vegas”. Och det är också det som gör ”New Vegas” unikt i sammanhanget: Det är en förening mellan de två läger som skapats i ”Fallout”-världen – ett som klamrar sig fast vid de gamla spelen och ett som hyllar ”Fallout 3”.
En blomma i Nevadas öken
Fallout har alltid handlat om att köra ner världen i en flismaskin för att se vad som kommer ut på andra sidan. ”Fallout: New Vegas” utspelar sig i Nevadaöknen ett hundratal år efter det att ett världsomfattande kärnvapenkrig utplånat den största delen av mänskligheten. Det enda som är kvar av den Nordamerikanska kontinenten är radioaktiva ruiner. Sönderslagna bitar av ett samhälle som inte längre existerar.
New Vegas är namnet på de spillror av Las Vegas som fortfarande finns kvar. Det sticker ut som en pelare av ljus i den kala Mojaveöknen. Dess centrum är den enda platsen på kontinenten där tiden tycks ha stått still. Det är en myrstack full av kasinon, hotell och opportunister som försöker sko sig på andra. Den hårt bevakade stadskärnan erbjuder skydd mot plundrare och gastar – åt de som kan betala för det. Strax utanför murarna har enorma kåkområden tornat upp sig där folk svälter och kriminaliteten är skyhög.
New Vegas är dock bara en liten del av världskartan. Den omgärdande Mojaveöknen är enorm och innehåller verkliga platser som exempelvis Hoover Dam som har en central roll i spelets story. Ökenlandskapet är också fullt av små nybyggarsamhällen som ploppat upp här och var, och det är i ett sådant, kallat Goodsprings, som spelet en smula otraditionellt inleds med att din karaktär blir skjuten i huvudet och dumpad i en omärkt grav.
Viva New Vegas
”New Vegas” är i princip identiskt med ”Fallout 3” rent spelmekaniskt. Den stora skillnaden ligger, förutom geografiskt, i hur dina val i större grad påverkar världen runtomkring. Tanken är att all orsak har en verkan, all handling en konsekvens. Och det finns gott om fraktioner att bli ovän med genom att välja sida, vilket är någonting du konsekvent tvingas göra hela spelet igenom.
Här finns mycket av de briljanta betraktelser av 1950-talets amerikanska förortskultur som gjorde de tidigare delarna så bra – fast den här gången med en westerntouch. Det är en värld vars bidrag till populärkulturen stavas Elvis, Vegas Vic och Roy Rogers. I ett casino uppträder det ”Rad Pack” som är en lika genial vinkning till Rat Pack som det låter som. I ett av ghettona härjar The Kings, ett gatugäng som byggt sin image på gamla Elvis-postrar och klär sig i rekvisita som de kommit över från en nedlagd skola för Elvis-imitatörer.
”New Vegas” har egentligen bara en stor brist, och det är att det släpps två år efter ”Fallout 3”. Det är lite för likt sin föregångare. Konceptet har inte riktigt samma genomslagskraft en andra gång. Det är inte riktigt samma grej att undersöka elektronrörsdrivna datorer och strålningsskadade ruiner när de är exakt likadana som de du utforskade för två år sedan.
Vad det däremot är är ett genomtänkt, genomarbetat och enormt välskrivet spel som levererar precis vad alla som gillade ”Fallout 3” ville ha: mer av allt. Det saknar nyhetens behag men kompenserar med enormt mycket innehåll. Och det räcker ganska långt för oss som aldrig kunde få nog första gången.
”New Vegas” är mötet mellan ”Fallout” och ”Fallout 3”, mellan Bethesda och Obsidian och mellan det strålningsskadade ödelandskapet och den sanslösa girighet som en gång gav upphov till det. Allting sammanfattat i en stad som poeten Jason Love en gång beskrev som ”alla det moderna samhällets lustar samlade på ett ställe som inte ens kan få en tomat att växa.”
Vegas, baby. De kunde inte valt en bättre plats.
Carl-Johan Johansson