Vem blir skrämd av Silent hill ?
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2003-05-23
Ett mörkt nöjesfält med blodiga tivolikaniner och förvridna helvetesvarelser. Heather vaknar upp med ett ryck vid ett kafébord på shoppingcentret.
Bara en dröm? Eller?
En mystisk man vill tala med henne. Hon flyr.
Plötsligt är butikernas väggar täckta av blod. Självaste underjorden verkar ha öppnat sig. Och monstren är tillbaka.
”Silent hill 3” vill skrämmas med mörker, mystiska ljud och stönanden men är långt från krampstämningen i ”Project zero”. Och som nån sa: Så fort vi får se det vi ska vara rädda för i en skräckfilm är det inte spännande längre. Här möter vi de slibbiga, organiska monstren direkt. Och de hasar mest omkring, utan ”Resident evils” skickliga överraskningseffekter.
Actionscenerna har problematiskt seg styrning och här finns en del taffligt skådespeleri – om än med snygg grafik.
”Silent hill” har bitvis fascinerande kast mellan något som kanske är skinande verklighet och något annat, drypande hemskt. Några täta ögonblick som väcker nyfikenheten i det annars låga tempot. Men mest är det tekniskt och konstnärligt intressant.
En lagom äventyrsnöt att knäcka för alla fans av genren. Men det lär krävas sjukt svaga nerver för att bli rädd på riktigt.
Henrik Rudin