Mirror s edge

Det liknar inget annat.

Har man någon gång sett en bild av "Mirror's edge" glömmer man den inte. Det intensiva ljuset. Skyskraporna av glas och stål. Färger så starka att de nästan svider i ögonen.

Vi minns de här bilderna, inte bara för att de bryter av mot en spelvärld så ofta brunmurrigt okarismatisk. Utan också för att de väcker motstridiga känslor. Den namnlösa metropolen – som enligt svenska Digital Illusions "existerar ingenstans och överallt" – är inbjudande och avskräckande på samma gång. Som om dystopin gått på maskerad, förklädd till ett paradis.

När man för första gången tar kontrollen över spelkaraktären Faith, när man kan inspektera staden på nära håll, träder sprickorna i fasaden fram. Genom hennes ögon ser man smutsen på väggarna.

Faiths värld är vacker och trygg för de flesta, men saknar det fria ordet. Elektronisk kommunikation övervakas. Den grupp hon tillhör stämplas som kriminella för att de inte rättar in sig i ledet.

Och när insatsstyrkan bankar på dörren är det bara att börja springa.

Första gången det händer ger hjärnan order om full beredskap. Från vardagsrumssoffan känner man hur adrenalinet sätter in. Hjärtat vill slå hål i bröstkorgen och synfältet smalnar av. Man flyr i panik.

Att Digital Illusions lyckas framkalla de reaktionerna hos spelaren har främst med förstapersons-perspektivet att göra. Illusionen, känslan av att förvandlas till sin karaktär, är helt makalös.

I andra förstapersonsspel vinner man bara med vapen. I "Mirror's edge" är det tvärtom. Enda sättet att överleva är att springa. Polisen är beväpnad med hagelgevär och automatkarbiner, Faith med sin smidighet och akrobatik. Det är omtumlande att kryssa mellan skyskrapetaken med kroppen som fordon.

Man kan invända mot att speldesignen ganska omgående känns välbekant. Att den första timmens fascination övergår i moment som upprepas om och om igen över spelets åtta kapitel. Å andra sidan ligger en del av tjusningen där; det här är ett spel som belönar övning. Även om vägen dit understundom känns frustrerande och enformig.

Men "Mirror's edge" liknar inget annat. Det revolutionerar förstapersonsgenren. Det är beviset på att den har plats för mer än shooters.

Svenska Digital Illusions har just skrivit spelhistoria.

* Digital Illusions konsulterade parkourutövare under arbetet med "Mirror's edge". Parkour är "konsten att vara i rörelse" och handlar om att ta sig från punkt A till punkt B så snabbt och smidigt som möjligt. Och det är även grundprincipen i "Mirror's edge". I läget "Time trial" kommer spelare världen över att kunna jämföra sina tider.

* Lisa Miskovsky sjunger "Still alive", ledmotivet till "Mirror's edge". "Jag hade aldrig ställt upp om jag inte gillat spelet. Det finns något sårbart och melankoliskt över huvudrollsinnehavaren", berättade hon för Nöjesbladets Magnus Sundholm nyligen.

Peter Ottsjö