Ren eufori – men bara när allt stämmer

Intake flirtar med Treasures shmup-arv – men kan inte mäta sig med Ikaruga

DRUGSTEP Det fanns en tid då Treasure var världens coolaste spelutvecklare. Vi kan kalla den för 1997.

”Radiant silvergun” var kungen över shoot ’em up-spelen när det kom. Det öste girigt med båda nävarna från inspirationskällor som ”Gradius” och ”Axelay” – scrollande shooters som en gång definierade hela genren. Under nittiotalet exploterades emellertid mekaniken hänsynslöst av licensspelsmakare och posörer. Spelen började refereras till som ”bullet hell” – efter den sjuka mängden artilleripjäser och explosioner på skärmen som var tänkta att imponera spelarna – och charmen försvann i takt med att det slumpmässiga fick större plats och millimeterprecisionen minskade.

Tills Treasure återintroducerade den.

Glödde och sprakade

”Radiant silvergun” och den spirituella uppföljaren ”Ikaruga” hade en stilkänsla som inga andra kom i närheten av. Estetiken, den perfekt balanserade spelmekaniken, de briljanta färgerna – till och med de små bitar av narrativ de försökte klämma in mellan eldbollar och självlysande neonlasrar kändes coola. Men framförallt var det musiken som höjde dem över mängden. Kompositören Hitoshi Sakimoto inspirerades av electropop-pionjärer som Yellow Magic Orchestra och gungande Detroit-techno, och det märktes. Spelen glödde och sprakade av elektricitet.

Shoot ’em up är en i princip död genre idag, men då och då dyker det upp ett nytt spel som flirtar med Treasures gamla stordåd.

I år heter det spelet ”Intake”.

Förstör pillerkapslar

Utvecklarna Cipher Prime beskriver det själva som ”Dr Mario möter Ikaruga”, och det är ungefär vad ”Intake” är. Det är utformat som ett klassiskt shoot ’em up, fast istället för att skjuta rymdskepp och monster förstör du pillerkapslar i fluorescerande färger medan de regnar över skärmen.

Din uppgift är att matcha färgen på kapseln du skjuter med färgen på siktet. Ju fler kapslar du skjuter i rad desto större combo bygger du upp. Om du skjuter en kapsel med fel färg förlorar du emellertid ett liv. Om en kapsel letar sig till botten av skärmen utan att bli förstörd förlorar du ett liv. Om du missar med ett skott bryter du hela combon du byggt upp. Om du förlorar tillräckligt många liv kommer du att överdosera och sedan är det kört.

Dubstep sätter tempot

Det är ett vansinnigt underhållande spel när man väl förstått hur allting fungerar och sakta börjar sjunka in i rytmen. Och det är begåvat med ett av årets allra bästa soundtrack. Musiken är halva upplevelsen i sådana här spel. I ”Intake” är den minst två tredjedelar. Dubstep-soundtracket (som utvecklarna fyndigt kallar för ”drugstep”) hamrar ut ett tempo som passar det reflexbaserade upplägget perfekt. Efter en stund börjar röster att heja på i bakgrunden. Ju högre combo man samlar ihop desto mer högljudda blir dem. ”Be! Aggressive! Be! Be! Aggressive!” ropar de samtidigt som musiken pulserar i öronen och de neonfärgade gelatinkapslarna dansar över skärmen.

Oanat djup

Det är då ”Intake” är som allra bäst. Det är då det kombinerar alla sina minimalistiska delar och karvar ut ett oanat djup ur konceptet de bildar.

”Intake” innehåller dock några saker som jag inte är särskilt förtjust i också. Det finns ett roguelike-liknande element i spelet som innebär att det i slutändan förlitar sig mer på reflexer än ren skicklighet. Spelet kräver att du låser upp powerups illa snabbt om du vill överleva, men exakt vilka du får är helt slumpmässigt genererat. Det finns dessutom förvånansvärt få musikstycken. Jag räknar dem till tre eller fyra låtar olika som alternerar, och även om de är fantastiska hade jag hoppats på lite mer.

Blir inte lika besatt

Det här är faktorer som gör att jag aldrig kommer bli lika besatt av det som jag blev av ”Ikaruga”, men jag känner flera som skulle lyfta fram dem som rena fördelar istället. ”Intake” är ett svårt spel att recensera eftersom det lever och dör med ögonblicket. En annan dag hade det kunnat få både ett och två plus till i betyg. När det är bra är det riktigt bra.

Spelupplägget förvandlas till ren eufori där allting plötsligt stämmer. Ruset som infinner sig i de stunderna är någonting som alla som någonsin förälskat sig i ett arkadspel måste uppleva. Det är en sanslös upplevelse som för några ögonblick påminner om shmup-spelens glansdagar.

Kort därefter bryts dock min combo, det knytnävssvingande mässandet dör ut och spelet kommer ner på jorden igen.

Carl-Johan Johansson