Markus Larsson: De jävlarna är tillbaka

Markus Larsson

Experten recenserar Kents ”Tigerdrottningen”

Kent

Tigerdrottningen

Universal

ROCK

De jävlarna är tillbaka.

Och det kan inte vara lätt. Finns det något som inte är provocerande med Kent längre?

De är för rika för att vara indie.

De är för populära för kredd.

De är för gamla för att spela truliga tonåringar och för unga för att ännu kunna axla livstrött bitterhet på ett trovärdigt sätt.

De är för privilegierade och sönderkramade för att komma undan med att gnälla över tillvaron.

Och framför allt:

Det är 20 år sedan som Kent släppte singeln "När det blåser på månen" och de har i och med "Tigerdrottningen" fortfarande inte gjort en dålig skiva.

Varenda gång gruppen vaknar och ruskar på sig får de ett häpnadsväckande genomslag i sociala och traditionella medier.

Första singeln "La belle epoque", som innehöll en subtil politisk ilska, inspirerade både positiva ledarkolumner och skribenter som surnade till - de senare kände inte alls kände igen sig i Jocke Bergs så kallade "verklighet".

Lutade bandet sig tillbaka och skålade i champagne och fnissade åt rabaldret? Inte alls. Som vanligt reagerade någon av medlemmarna på Twitter och skrev med illa dold avsmak att folk borde ge fan i att utnyttja bandets musik för egna syften.

Jag har lyssnat på Kent sedan 1994, och sett fler konserter med dem än vad dietister rekommenderar, och har aldrig uppfattat dem som ett politiskt band eller ett språkrör för en generation.

De vackra och ofta diffusa texterna har många bottnar men en sak har aldrig förändrats – Kent har aldrig varit ett sympatiskt band. De har, trots att de omfamnats lika vitt och brett som "ta det själv"-lagret på Ikea och att musiken ibland går ner lika lätt som sockerdricka, aldrig ansträngt sig för att vara insmickrande.

Kent framstår som pretentiösa egoister som gärna pratar solidaritet. Alla som inte någon gång har känt samma fula paradox inom sig ljuger. Och det är antagligen den allmängiltiga och dubbla effekten i låtarna som gör att Kent fortfarande, efter alla dessa förbannade år, känns intressanta.

"Tigerdrottningen" är inget undantag. I "Simmaren" konstaterar Jocke Berg med lundellsk vresighet att "de rear ut mitt hemland – konkurrensen ska vara fri". Den fantastiska inledningen "Mirage" kulminerar däremot i ett "jag tänker bara på mig själv".

Kan aldrig lyssna på Kent utan att återvända till "Mannen i den vita hatten (16 år senare)", den makalösa avslutningen av albumet "Du och jag döden". Förlåt, men det går inte.

Har Kent någonsin låtit bättre än när Jocke Berg exploderar i liveversionens extraverser, de där när han mår så fantastiskt dåligt i sin svit? Antagligen inte.

Allt efteråt har egentligen varit en upprepning av samma vilsna tema, grubblerier som slår ner i ödelandet mellan ungdom och medelålder.

Men det är fascinerande hur gruppen fortfarande kan hitta olika varianter av samma melodier som redan hördes på "Isola" och "Vapen & ammunition".

Det är underligt att skivorna får en egen karaktär trots att soundet inte förändrats många millimeter vart tredje eller fjärde år.

Och det är märkligt att texterna lika outtröttligt kan uttrycka den bistra sanningen att det inte spelar någon roll vad man gör och blir – man är ändå inte nöjd och färdig och till freds, bara ensam.

De jävlarna har varit med så länge, och omfamnats av så många, att de säkert tas för givna.

Den dagen de slutar kommer lika många att nostalgiskt tjata om hur magiskt det var på den tiden när Kent fick mainstream att låta bättre.