Det finns bara en Lauryn Hill

Hes och ansträngd - men förkrossande stark

helskärm

Det finns bara en Lauryn Hill.

Ingen annan kombinerar reggae, funk, gospel, dub, calypso och Richie Havens episka folksoul med samma självklara kraft och pondus.

Nej, konserten kommer egentligen aldrig i närheten av hennes förra Sverigebesök i Globen 1999.

Ja, Lauryn har problem med rösten - den är hes, ansträngd och går ofta i bitar.

Men...spelar det någon roll?

En uppenbarelse

I väntan på den riktiga uppföljaren till solodebuten "The miseducation of..." - "Unplugged"-fiaskot räknas tyvärr inte - är spelningen ändå en uppenbarelse.

Tack vare ett stort kompband som, enligt jazzens eviga regel om att ständigt utveckla musiken i stunden, hela tiden förstärker eller förändrar låtarnas utseende och dynamik.

Explosiv utlevelse

Tack vare ett par förkrossande starka versioner av "Lost ones" och "To Zion".

Tack vare en över tio minuter lång "Ex-factor", som kastar sig handlöst mellan explosiv soulut-levelse och djup, djup rootsreggae.

Mot slutet gör Lauryn Hill en rad Fugees-hits.

Och när hon biter av de första raderna i "Ready or not" reducerar hon omedvetet alla andra rappare - oavsett om de heter 50 Cent eller Common eller Eminem - till ängsliga grod-yngel.

Det är ingen överdrift.

Det är ett faktum.

Lauryn Hill

Markus Larsson