Våldsamt farväl

Markus Larsson

The Hellacopters tackar för sig – med ett dundrande be bop e lula

Inga tal och inga tårar.

Inga sentimentala gester alls.

När The Hellacopters avslutar sin karriär får publiken bara se och höra ett ursinnigt och magnifikt ställ.

– Välkomna, säger sångaren och gitarristen Nicke Andersson. Det här är inte vår sista spelning. Det är vår bästa spelning.

Sen är det slutpratat.

Det är egentligen bandets enda kommentar från scen att det här – denna knökfulla klubbspelning på Debaser Medis i Stockholm där publiken badar i varandras svett – är ett farväl, att de valt att lägga av i tid.

Resten är, som vanligt, ett dundrande be bop e lula.

Inga bromsar

Musiken accelererar som en dragster med rykande gummidäck och eldsprutande pipor. Och ingen av låtarna har bromsar eller fallskärm.

Hellacopters radar upp den ena explosionen efter den andra:

”Hopeless case of a kid in denial”, ”Toys and flavours”, ”Everything’s on tv”, ”Electrocute”, ”I’m in the band”, ”In the sign of the octopus”, ”Before the fall”...

Och att en våldsam V8-version av Queens ”We will rock you” – en monstergrupp som är en sorts antites till allt vad Hellacopters står för – tjurrusar fram mot slutet känns, tja, helt i sin ordning.

Ingen stor sak

Kvintettens soulbrässerade actionrock har aldrig varit det minsta ängslig.

Hellacopters har aldrig haft tid med kreddpajasar, smakdomstolar och kulturfrisyrer.

De har varit fullt upptagna med att leverera en så underhållande rockshow som möjligt.

Och att de därför inte gör någon stor sak av sin sista konsert känns naturligtvis självklart. Nej, scenen invaderas inte ens av en massa obligatoriska gästartister.

I stället koncentrerar de sig på att lira och brinna. Eller på att falla ner på knä i synkroniserade gitarrdueller.

Och även om det inte är gruppens bästa spelning i historien så finns det några ögonblick som verkligen rensar bort allt motstånd.

Som när Dregen kommer in och hjälper till i den fantastiska ”(Gotta get some action) NOW!”.

Då känns det som att gruppen upplever en blixtrande formtopp, att de är mitt uppe i karriären och att festen kommer att fortsätta i många år framöver.

Danke schön, som fan

Men efter drygt 90 minuter är det över.

Och när The Hellacopters går av scenen känns svensk rockmusik genast så förbannat mycket tråkigare.

– Tack! Thank you! Danke schön! skriker Nicke Andersson.

Danke schön själv.

Danke schön, som fan.