Harcourt värmer

Markus Larsson

Jag har tappat räkningen på hur många Ed Harcourt-konserter jag sett de senaste sju åren. Ett tag var han ju här jämt.

Oavsett månad eller veckodag kunde man i alla fall vara säker på att Ed Harcourt sjöng ”Apple of my eye” bakom nån svensk rabatt eller buske.

Jag glömde till slut varför jag började gilla honom från början. Det blir lätt så när man aldrig får chansen att sakna en artist.

Harcourt har kanske gjort starkare konserter förut. Men emellanåt sätter han sig ner vid flygeln och sjunger de där ömma balladerna som placerar honom på samma pianostol som Tom Waits och Jimmy Webb.

Musiken blir då lika romantisk som när kärlekspar handlar julgranar i amerikanska filmer. Man kan värma händerna över melodierna.