Ambitiöst antiklimax

Alice Cooper borde svälja sin stolthet ibland

helskärm

Skräcken? Chocken? Showen?

Bara lite, bara ibland.

Det blir ju aldrig som man tänkt sig.

Alice Cooper har ett rykte. Det är hans nederlag. Att han alltid omtalas som en showman, en skräckmästare, en chockrockens ledare.

Livlösa dockor

Det är inte sant, 2007. Hans scener är sparsmakade, hans dockor är livlösa. Hans ambition att göra rockmusikal, när han i ”Cold Ethyl” misshandlar en tygfigur som i ”Only women bleed” blir en balettdansös, lockar främst till leenden.

Det är det ena skälet till att hans konserter blir antiklimax.

Det andra är hans integritet.

Obskyrt

Man måste beundra honom för det, att han hellre spelar sina egna favoriter än publikens. Att han plockar från sitt mer obskyra sjuttiotal, i bitar som ”Under my wheels” och ”Long way to go”, i stället för sitt allmänkära åttiotal. Att han inte genast viker sig för ”Poison”-vrålarna.

Det är hälsosamt för hans heder.

Man önskar bara att han, ibland, kunde svälja den stoltheten.

Publiken vill sjunga

Svenska festivaler fylls inte av fans som älskar ”Love it to death” och ”Muscle of love”. De fylls av sådana som vill sjunga med i låtar de hört på tv. När de efter en timme fortfarande bara har fått göra det i ”No more Mr. Nice Guy” tunnas folkhavet ut.

Jag kan tycka att det är trist.

Om Alice Cooper och hans kompetenta orkester skulle vilja har de ju material för en ren hitfest.

Alice Cooper

Visste du det här om Alice Cooper?

Läs mer:

Marcus Grahn