RENA KNYTNÄVEN

Ja, helvete.

Att se de brittiska ladsen i Arctic Monkeys live känns som att stirra rakt in i en knuten näve.

Attacken och intensiteten är bitvis förbluffande. Till och med den flimrande scenbelysningen som riktas rakt mot publikens ansikten verkar vilja skalla omkull allt motstånd.

Det slår gnistor om sångaren Alex Turners och Jamie Cooks gitarrer. Riffen boxas och knuffas och armbågar varandra i revbenen spelningen igenom. Matt Helders trummor skulle behöva plåstras om redan efter ett par låtar och basisten Nick O’Malley ger alltihop en mullrande puls.

Kvartetten brukar jämföras med Franz Ferdinand och Libertines. Men det är i så fall ett Franz Ferdinand och ett Libertines som beväpnats med motorsågar.

De borde vara större

Finns det några invändningar? Jo, en. Konserten är lite för lång. Explosionerna mattas lite när de fyras av i drygt 70 minuter.

Arctic Monkeys spelar punk och pubrock för en generation som vuxit upp med Myspace och Ipods och fildelning. De blev ett av de första banden som verkligen slog igenom tack vare internet. Bandet hade redan en stor publik innan de skrev kontrakt med skivbolaget Domino.

Och i en bättre och mer rättvis värld skulle Arctic Monkeys vara större än Green Day.

Fucking brilliant.

Vacker melankoli och galopp-pop

Markus Larsson