Väldigt rart, Melua

Och om Katie Melua var en möbel?

Då skulle hon vara vårens mest sålda läsfåtölj på Ikea. Blandningen av pop och jazz är bekväm och hemtrevlig. Det ingår även en fotpall av boogie och blues.

Som om inte det vore nog ackompanjeras musiken av små rörliga bildserier - scenshowens enda specialeffekt - där flyttfåglar flaxar åt höger, hinduiska kärlekspar pussas, elden är röd och månen full.

Bilderna är lika pedagogiska som barnböcker. När Katie sjunger om karuseller får publiken också titta på - en karusell.

Upplägget känns logiskt. Katie Meluas texter om rasism, kärlek och Nordirland påminner om skoluppsatser från mellanstadiet. Hennes banala betraktelser är helt befriade från cynism och vuxna sår.

Naiva anslaget bäst

Det naiva anslaget är konsertens behållning. Utan Katie Meluas oförstörda entusiasm hade alla Norah Jones-liknande ballader blivit outhärdliga. Nu kan jag till och med förlåta att hon gör om The Cures popklassiker "Just like heaven" till en parmiddag.

Kvällens största överraskning är en cover på Babylon Zoo:s "Spaceman". Katie Melua kallar den för "90-talets bästa låt".

Spontan reaktion: oj då.

Allt är väldigt rart.

Inget är oförglömligt.

Katie Melua

Markus Larsson