Sorgligt, Oasis
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2005-05-11
Lika mediokert som banden de själva hånade
LONDON
Vissa säger att Oasis abdikerade redan 1997.
Det är fel.
Det skedde tyvärr först i går.
London Astoria påminner om ett jättelikt källarvalv. 2000 personer trängs uppe på läktaren och nere på golvet. Publiken framför scenen kokar. Luften är fuktig av svett, öl och allsång.
”O-a-sis-O-a-sis- O-a-sis-O-a-sis...”
Det är i såna här täta och ruffiga miljöer som Oasis episka och vackra fotbollsklacksrock hör hemma. Allt verkar upplagt för en propagandaspelning, en revansch som både bygger på gamla triumfer och det kommande albumet ”Don't believe the truth”.
Det blir inte så. Det är inte ens nära.
Det sorgliga är att gruppen mest påminner om alla mediokra gitarrband som de en gång i tiden slog på käften, utklassade och protesterade mot. Med en vardaglig frontfigur i ett par för stora shorts.
Till och med ”Live forever” är trögflytande och tom. Till och med den.
Visst, ibland samlar Oasis ihop sig till en knuten näve som, stärkt av en öronbedövande allsång, träffar rakt i hjärtat. ramför allt i ”Champagne supernova”. Men med tanke på hur resten av spelningen artar sig är det inte så konstigt - den majestätiska psalmen kändes redan som ett avsked för tio år sedan.
Sa någon att resten av Oasis turné är helt utsåld? Än sen? Vad bevisar det egentligen?
Mästerliga plattor
Rolling Stones har vid det här laget lyckats göra 68 utsålda stadiumturnéer på gamla meriter. Och med tanke på att Oasis åtminstone lyckades släppa två mästerliga album får de kommande publikframgångarna ses som en förutsägbar men välförtjänt pension.
För mitt under ”Rock'n'roll star” blir bröderna Gallagher till slut som...dom andra.
Oasis
Läs mer:
Markus Larsson